KAPTEN PAUL AF ALEXANDRE DUMAS. ) O! jag tror er, min herre, och jag har fullt förtroende till er, sade Marguerite; ty hvad vinst kunde ni hafva af att bedraga mig? Hvad fördel kunde det skänka er att förråda mig ? Ingen, ni har rätt; men låtom oss gå till något annat. Hvad ärnar ni göra med baron de Lectoure?) Jag tänker säga honom allt. O! sade Paul; låt mig tillbedja er. Min herre! stammade Marguerite. Som en syster! Som en syster! : Ja, ni är god! utropade Marguerite; jag tror att det är Gud, som sändt er. Ja, tro det, svarade Paul. Således i morgon afton ? Förvånas ej, förskräcks ej. Försök blott att genom ett bref, ett ord, ett tecken låta mig förstå utgången af ert samtal med Lectoure. Jag skall bjuda till. Och nu är det sent; betjenten skulle kunna undra öfver detta långa samtal; återvänd till slottet och tala ej med någon om mig. Farväl. Farväl! sade Marguerite. Jag vet ej huru jag skall kalla er. Kalla mig er bror. Farväl, min bror! O, Min syster, min syster! utbrast Paul, i det han krampaktigt Äöt henne i sina armar; du är den förste som med dessa ljufva ord har tilltalat mig. Gud skall derföre belöna dig! Den unga flickan, förvånad, drog sig tillbaka; men återkom och räckte honom handen. ) Se A. B. Af 174, 177, 179, 130, 182, 1483, 185—187