Aftonbladet – 13 augusti 1849, sida 1

det, som fattas er; för att, då alla munna och alla hjertan sluta sig omkring er, säga jag är er vän, jag, er tillgifna, eviga vän. O, min herre! svarade Marguerite, hvac ni nu säger äro mycket högtidliga och helig: ord; ord, på hvilka olyckligtvis jag ej kan tro utan bevis.n Och om jag gaf er ett sådant, sade Paul Omöjligt, stammade Marguerite. Ett ojäfvigt, fortfor Paul. O, då ...v sade Marguerite med ett outsägligt uttryck, af hvilket man kunde höra att tviflet började vika för hoppet. Nåväl, då? ... O, då! ... men nej, nej! Känner ni denna ring? sade Paul och visade henne ringen till armbandet. Barmhertige Gud! utbrast Marguerite, förbarma dig öfver mig! Han är död! Han lefver!s Men då älskar han mig ej mer Han älskar er! Om han lefver, om han älskar mig, o! jag ror jag blir vansinnig ... Hvad var det jag ville säga då? Om han lefver, om han älskar nig, huru kan då denna ring vara i edra ränder ? Han har anförtrott mig den som en tackamhetsgärd, Har jag lemnat detta armband åt någon, 28 sade Marguerite och drog upp sin klädlingsärm : se ke : Ja, menh ni, Marguerite, ni är ej förvist, anliedrad i verldens ögon, kastad midt ibland tt förloradt slägte a ,Hvad gör det? Ar han ej oskyldig? Är al ej älskad ? Och så trodde lIan, fortfor Paul, som ville 2 huru långt hahs. systers kärlek och tillgifenhet kunde gå; han trodde sin grannlagenet fordra, skiljd som han var för alltid från mbället, att återskänka er friheten att beämma öfver er hand. Då eh qvitina har gjort för en man hvad g har gjort för honomp, svarade Mafgueritel: 1ed eftertryöks ohar hon ej anman ursäkt, tro!