långt nära betäcka kostnaderna för medicin, läkarevård, uppassning och fodret för den icke mjölkande boskapen; landets förlust blefve således i billigaste fallet cirka 54 gånger större än om utrotning genom slagtning nu företogs. Lägg härtill att sjukdomen på många ställen, så länge man håller på att bota densamma, nära nog aldrig kan utrotas, utan fortfar med någon tids mellanrum att alltjemt kräfva sina offer; det skulle då tyckas att man icke bör kunna vara vacklande uti att bestämma hvad som bör göras. Betrakta härnäst, huru menligt denna sjukdom kommer att inverka på blifvande afveln, om den får hinna att blifva inhemsk här i landet. Botas sjukdomen, efterlåter den ofta bröståkommor; dessa äro ju i allmänhet ärftliga. Således skall denna farsot, om den får innästla sig, till stor del motarbeta landtmannens och regeringens bemödande, som genom kostnader, möda och besvär söka att förbättra boskapsafveln; denna skulle tvärtom genom farsotens följder blifva försämrad och försvagad, då man, utom denna landsplåga, hade all anledning hoppas, det denna vigtiga näringsgrens florerande, genom en förbättrad och ökad boskapsafvel, som skulle blifva en herrlig förkofran för landet. Om så är, att staten icke kan öfvertaga crsättningsskyldigheten för den boskap som bör slagtas, förmodas att det likväl skulle falla lätt för regeringen förmå länens försäkringsbolag, som i afseende på lungsjukan äro dels bildade och dels under bildning, att förena sig uti ett enda bolag för hela riket, blott för att tillvägabringa den summa som behöfves för att genom slagtning utrota smittan. Stamhålländerierna böra ej heller vara undantagna från de reglor, som ett sådant, för riket allmänt grundadt bolag, kommer att fastställa, emedan allmän säkerhet derigenom blottställes. Vidtages snart sådana åtgärder, kan man på förhand beräkna sin förlust, och är jag fullt öfvertygad, att de fleste ståndspersoner och största delen af bönderna gerna ingå på ersättandet af ett maximibelopp, till ex. 4100,000 rdr banko (jag ökar maximibeloppet till denna summa för att vara säker om att vinna ändamålet; likväl bör icke mera utgå häraf, än hvad som behöfves för att qväfva smittan). Denna summa utskrifves på länen efter en billig fördelning, som kunde ske genom från dessa valda befullmäktigade, hvilka sammanträda för att göra utskrifningen länsvis. Månne det icke är möjligt att åstadkomma en så enkel åtgärd? Jag skulle dock tycka det, då man vet hvilka berömvärda bemödanden man har gjort sig för att tillvägabringa så många reglementen för assurancebolag, men hvilka tyvärr nästan alla äro olika, och måhända ändock ej ett enda är fullkomligt tillfredsställande för allmänheten. Observeras. Emedan den elakartade lugnsjukan hos boskapen är ett för allmänheten högst vigtigt ämne, skulle det säkerligen vara af största intresse att tillförlitliga rapporter från djurläkare, der smittan ännu fortfar, hvarje vecka till autoriteterna insändes om smiltans gång, kreatursantalet på de smittade ståilena (der sjukdomen ännu grasserar), och underrättelser om de vidtagna åtgärderna. Detta vill jag tro äfven sker, men att resumå af dessa rapporter äfven måtte synas uti de mest lästa tidningarna, vore högst önskligt och angeläget. Sådant skulle säkert mycket verka till framgång och ifver för gemensamt sträfvande att motarbeta det onda, isynnerhet som allmänheten derigenom kommer till kännedom om till ståndet i landet, och dubbelt intresse väckas för denna landsyigtiga sak. Sluteligen får jag ödmjukast bedja om öfverseende med denna min epistels bristfällen, såväl i framställning som språk. Jag skulle anse mig vara högt belönad för den härvid använda tid, om jag genom mina framställda åsigter kunde väcka inflytelserika personers uppmärksamhet å -mina framställningar. Jag är säker om att snara och kraftiga mått och steg då blefvo vidtagna till farsotens utrotande; flera insigtsfulla männer känner jag, som gilla mina framställda tankar; skulle de deremot icke vinna allmännare förtroende och intresse, så tröstar jag mig dervid, att jag har sökt verka efter förmåga med det ärligaste uppsåt att vilja tjena allmänt väl. Halla den 4 Augusti 1849. G. S. Ringheim.