Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 1

ter tvenne års fruktlösa strider, kunde han ej längre motstå sin dåraktiga kärlek: han måste återse henne eller dö. Jag gaf vika och vwi reste. Aldrig hade en resa kunnat göras under lyckligare förebud: haf och himmel logo emot oss. Sex veckor efter vår afresa från Port-au-Prince, landstego vi i Havre. Fröken de Sabl var gift; markis dAuray var 1 Versailles, der han hos konung Ludvig XV fullgjorde de åligganden, som hans hofsyssla af honom fordrade, och hans hustru, för sjuk att vara honom följaktig, hade stannat qvar på det gamla slottet dAuray, hvars torn ni kan se härifrån. Ja, jan. mumlade Paul, jag känner det: det är godt: fortfar. j Hvad mig beträffar,, fortfor gubben, så hade under vår resa en af mina farbröder, en gammal trotjenare till SAurayska huset, dött och lemnat mig i arf dett lilla hus och dertäll hörande jordegendöm, hvilket jag tog i besittning. Hvad er far angick, så lemnade han nig i Vannes, och sade att han skulle resa ill Paris, men under ett år, som jag babott letta hus, hade jag ej återsett honom. En natt (det är nu tjugufem år sedan dess) ultade man på min dörr; jag gick för att ;ppna oeh igenkände er far, som på sina arnar bar en qvinna med beslöjadt ansigte; han sick in i detta rum och lade henne ned på len säng hvarefter han återvände i det yttre ummet, der jag, orörlig och stum af förvåling, väntade honom: Ludvig, sade han i det an lade sin hand på min axel och med en edjande blek betraktade mig, fastän han visste tt han hade blott att bifalla Ludvig, du kan öra mera än rädda mitt lif och min ära, du an rädda lifvet och äran åt den, som jag aff ela min själ älskar; sätt dig till häat, skynda ill staden och var åter inpm en timma med n läkare. Fhn tfliwette mig med denna korta