Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 1

— —— Markisinnan dAuray, svarade långsam! gubben. Hvad säger du; utbrast Paul, i det han rusade upp och fattade gubbens händer. Sanningen. svarade han sorgset. Då är Emanuel min bror! Då är Marguerite min systerl Känner ni dem d redan ? utbrast gubben i sin ordning förvånad. O! du hade rätt, gamle man, sade den unga sjömannen och nedsjönk åter på stolen. Gud vill hvad han vill, och hvad Wan gör är af hans eviga vishet föreskrifvet. Härefter inträdde ett ögonblicks tystnad, hvarefter Paul åter höjde hufvudet, betraktade gubben med en fast blick och sade: Nu är jag färdig att höra, du kan tala. IX. s Gubben samlade sina tankar ett ögonblick, hvarefter han började: De voro förlofvade med hvargndra, men jag vet ej hvilket dödligt hat, som med ens KR de familjerne åt, och följaktligen de unga älskande. Grefve Morlaix med krossa.it hjerta, Kunde icke blifva qvar i Frankrike. Han reste till Saint-Domingo, hvarest hans far hade flera besittningar. Jag var honom följaktig, ty markis Morlaix hade fallt förtroende till mig; jag var en son till Hans amma: jag hade fått samma uppfostran som han; han kallade mig sin bror, och jag ensam kom ihåg den skilNomyr, som naturen hade ställt oss cmellan. Markisen häde anförtrott mig vården om sin son, ty jag älskade honom med hela en faders kärlek. Vi förblefvo tyå år under tropikernas himmel. Under två år sökte er far, som var en Hrig och outtröttlig jägare, att genom ensligheten och kroppsliga mödor Iäka sin själs sår. Men långt ifrån att lyekas, kunde man snarare säga att hans hjerta ånyo flammade upp under deönna brämnande sol. Slutligen e-)