Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 1

KAPTEN PAUL ALEXANDRE DUMAS. Du gråter, barn! sade gubben. Ja, jag gråter, svarade Paul, och hvarföre skulle jag dölja det? Ja, betrakta mig! Jag har sett förskräckliga tilldragelser i mitt lif Jag har sett buru stormar vräkt mitt fartyg på vågornas höjd och i afgrundens djup, och sg har kännt att det ej vägde mer för stormens vingar. än ett tomt löf för aftonvinden: Jag har sett män falla omkring mig likt mogns ax för skördemannens lia! Jag har hört klagooch dödsrop från dem, med hvilka jag den föregående dagen delade mina måltider! För att mottaga deras sista suck, har jag trotsat bomber och kulor, och jag har vadat i blod: Och, ä då har min själ förblifvit lugn; mina ögon Frva ej fuktats. Men detta rum, ser du, detta rum, hvaraf jag har så heligt bevarat minnet, dettva rum, der jag först mottog knekningarne af en far, som jag aldrig mer får se, oöh de sista kyssarne af en mor, kyilken kanske aldrig vill återse mig; detta rum är för mig lika heligt som en graf eller en vagga; jag kan ej återse det utan rörelse : Jag måste ; råta, eljest skulle jag qväfvasl Gubben tryckte honom i sina armar, Paul lutade sitt hufvud mot hans axel, och för ett Sgonblick hörde man blott hans snyftningar. Slutligen återtog den gamle tjemaren: Ja, du har rätt: detta rum är på en gång n vagga och en graf; ty det är der du är ödd;, han utsträckte armen, och det är der, lu har emottagit din fars sista farväl, fortfor han, i det han visade på rummets motsatta hörn. On ) Se Å. B. MM 174, 477, 79, 180, 182, 183 goh 485.