Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 2

Omfamna mig då, min gamle vän, sade Paul, i det han tog gubben i famn; ty kärleksbandet är ej brustet, tro mig, emellan faderns graf och sonens vagga. Hvad än min far må hafva varit, om det ej behöfs mer för att likna honom, än ett rent samvete, ett osvikligt mod och ett minne, som aldrig slömmer välgerningar, fastän det ofta glömmer lidna oförrätter, så har du sagt att jag är hans lefvande porträtt, och ännu mer till själen än till. kroppen., Ja, han hade allt det der, er far, svarade gubben långsamt, i det han tryckte det återfunna barnet till sitt bröst och genom tårar ömt betraktade Paul. Ja, han hade samma stolthet i rösten, samma lågande blick, samma ädla hjerta. Men hvarför har jag ej återsett dig förr, unge man? Jag har haft bra dystra stunder i mitt lif, hvilka du, med din närvaro, hade kunnat mildra. Hvarföre? ... emedan detta bref har sagt mig att jag ej skulle söka upp dig förrän jag hade fyllt tjugufem år, och det är blott en timma sedan jag fyllde dem. Gubben sänkte tankfullt hufvudet, och förblef ett ögonblick tyst, fördjupad i minnet af det förflutna. Redanv, sade han i det han höjde hufvudet, det är redan tjugufem år sedan! och det tycks mig, min Gud! som om det hade varit i går ni föddes i detta hus, — som ni öppnade ögonen det der rummet! Och gubben pekade på en dörr, som förde till ett annat rum. Paul i sin ordning blef tankfull och blickade sedan omkring sig, för att genom åsynen af de föremål, hvilka framställde sig för hans blickar, bestyrka de minnen som hopade sig för hans hågkomst: I denna koja? i detta rum ? upprepade han; poch jag har bebott dem tills jag blef fem år, eller hur? ... Jan, mumlade gubben, liksom rädd att rycka honom ur den rörelse, som började att bemäktiga sig honom.