Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 2

som vanligt, gaf fritt lopp åt sin poetiska och bekymmerslösa glädtighet, är jag ett barn af Plutos republik, och har menniskoslägtet till min bror, verlden till mitt fädernesland och eger på jorden ej mer än den plats jag sjelf förvärfvat mig. Och hvad söker ni? fortfor gubben, hvilken emot sin vilja smålog åt det uttryck af gladlynthet, som var måladt på den unge mannens anlete. Jag söker,, svarade Paul, tre mil från Lorient, och hundra steg från slottet VAuray, ett litet hus, som mycket liknar detta, och i hvilket jag skulle finna en gubbe, som väl skulle kunna vara ni. Och hvad heter denna gubbe? Louis Achard. Det är jag sjelf.n . Måtte då himlens välsignelse nedstiga öfver er hvita hjessal sade Paul med en röst, som hade antagit ett uttryck af vördnad och känsla; ty se här ett bref, jag tror från min far, och hvilken säger att ni är en hedersman., Innesluter detta bref ej något? utbrast gubben med gnistrande ögon och närmade sig den unge kaptenen. Jo visst, svarade denne, i det han öppnade brefvet och derifrån uttog en half venetiansk sequin; något likt ett halft guldstycke, hvaraf jag har ena hälften och ni den andra. Achard utsträckte machimmessigt sin hand och betraktade den unge mannen. Jo, jon, sade gubben, och för hvarje ord fuktades hans ögon af tårar; )0, det är väl det och ännu mer: den förvånande likheten. . . Han öppnade sina armar. Barn!... O, min Gud! min Gud!s j Hvad fattas er?, utropade Paul, som utsträckte sina armar för att uppehålla den af rörelse dignande gubben. O! förstår ni ej, svarade denne, förstår ni ej, att ni är ett lefvande porträtt af er far, och för er far hade jag kunnat offra mitt blod, mitt lif, liksom jag nu skulle kunna göra det för dig, om du fordrade det, unge man !