Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 1

KAPTEN PAUL AF ALEXANDRE DUMAS. ) Ungefär en timma innan Paul lemnade fiskarkojan, der han återfunnit Lusignan, hade en annan person gått före honom till den, genom hvilken Paul skalle få upplysning om sin härkomst; denna person var markisinnan dAuray, den högdragna arftagerskan till det Sableska namnet, hvilken blott en enda gång har synts i denna berättelse. Hon bar samma svarta drägt; hon hade blott svept omkring sig en lång svart slöja, som dolde henne från hufvudet ända ned till fötterna. Målet för kennes gång, hvilket vår tappre och bekymmerslöse kapten med villrådighet sökte, var henne väl bekant: det var ett slags vakthus, beläget på några stegs afstånd från ingången till parken och bebodt af en gammal gubbe, åt hvilken markisinnan dAuray sedan tjugu år egnade välgörenhetens trägna och ihärdiga omsorger, hvilka i traktenffhade förskaffat henne det rykte af sträng helighet, hvaraf hon vari åtnjutande. Dessa omsorger lemnades, det är sannt, alltid med samma dystra och högtidliga ansigte, som medlidandets milda känsla aldrig belyste; men ieke dess mindre blefvo de uppfyllda med en Hoggrannhet, som ersatte välgörenhetens behag genom pligtans punktlighet. Markisinnan dAurays ansigte var allvarsammare än någonsin, då hon gick igenom parken till sitt slott, för att begifva sig till det lilla vakthus, som beboddes af en så kallad gammal trotjenare tiM familjen. Dess dörr stod öppen Mksom för att låta den nedgående Majsolens sista strålar intränga i det inre af fummet. Det var tömt. Markisinnan gick in, kastade en blick kring rummet, och liksom om hon hade varit säker på att den hon sökte ej kunde dröja länge, beslöt hon att vänta. Hon hade setat ungefär en half timma oxörlig och fördjupad i sina betraktelser, då hon ) Se A. B. JM 474, 177, 179, 180, 182 och 183.