Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 1

ni har iklädt er denna sorgdrägt, bakom hvilken ni har hoppats dölja era samvetsqval! och ni har haft rätt, ty ni har lyckats att bedraga den, och den har tagit edra samvetsqval för dygder I Markisinnan höjde med oro hufvudet och drog undan sin slöja, för att bättre kunna betrakta den, som sålunda tilltalte henne, och efter ett ögonblicks tystnad, utan att hafva kunnat upptäcka någon förändring på gubbens lugna ansigte, sade hon: Ni tilltalar mig med en bitterhet, som skulle komma mig att tro, det ni hyser något personligt agg mot mig. Har jag felat i något af mina löften? Den betjening, som på min befallning är till er tjenst, visar den ej er den vördnad och lydnad, som jag har anbefallt ? Ni vet, att om så förhåller sig, så behöfver ni blott nämna ett ord. Förlåt mig, min fru, det är sorgsenhet och ej bitterhet, det är frukten af min ålderdom och mitt ensliga Nf. Ni borde veta, ni, hvad det vill säga, smärtor dem man ej kan meddela; hvad det vill säga, tårar, hvilka man q får utgjuta, och som droppe för droppe återfalla på hjertat! Nej, jag kan ej beklaga mig öfver någon, min fru. Från den dag, då, drifven af en känsla, hvarför jag, utan att söka att utforska den, år tacksam, ni åtog er att sjell vaka öfver att det ej skulle fattas mig något, har ni ej en enda dag glömt ert löfte, och lik den gamle profeten, har jag till och med understundom sett en cengel komma tillj mig som budbärare. Ja, jag vetx, svarade markisinnan, att Marguerite ofta åtföljer den betjent, som besörjer er uppassning; jag har med nöje sett de omsorger hon egnar er; och den vänskap, hon hyser för er. Men jag hoppas att jag i min ordning ej heller Här brötit mina löften. Sedan tjugu ir, har jag lefvat långt ifrån verlden, jag har aflägsnat hvarje lefvande varelse från mitt hus, a fruktan att i mina drömmar och min yrsel förråda er hemlichet !