Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 1

på tröskeln till dörrn blef varse liksom en skugga; hon höjde långsamt sin blick och befann sig ansigte mot ansigte med den hon väntade. Båda två ryste till, som om slumpen hade fört dem tillsammans, och som om de ej voro vana att se hvarandra hvarje dag. HDet är ni, Achard, sade markisinnan, hvilken först bröt tystnaden. Jag har väntat er en halftimme. Hvar har ni varit?, Om fru markisinnan hade velat gå femtio steg till, så skulle hon hafva funnit mig under den stora eken vid skogsbrynety. Ni vet att jag aldrig går åt det hållet, svarade markisinnan med en synbar rysning. Ni har orätt, min fru, det är någon deruppe i himlen, som har rätt till våra gemensamma böner, och som kanske förundrar sig att blott höra den gamle Achardsy. Och Kvem säger er, att jag ej beder på mitt håll? sade markisinnan med en viss feberaktig skakning. Tror ni att de döde fordra att vi beständigt skola knäböja på deras grafvar? Nej, svarade gubben, med djup sorgsenhet; nej, jag tror ej, att de döde äro så pockande, min fru, men jag tror, att om något af oss öfverlefver på jorden, så spritter detta något till vid ljudet af deras steg, som vi under lifstiden hafva älskat. Men, sade markisinnan med en låg och ihålig ståmma, ym denna kärlek var en brottslig kärlek ! Så brottslig den än var, min fru, svarade gubben, i det han sänkte rösten, tror ni att ej blod och tårar ktnna hafva försonat den? Gud var då, tro mig, en för sträng domare, för att ej nu vara en mild: och öfverseende far,. Ja, Gud har förlåtit, kankända,, mumlade markisinnan; men om verlden visste hvad enlast Gud vet, skulle den förlåta som Gud? Verlden! utbrast gubben, verlden!... Ja, se der det stora ordet uttaladt! Verlden! det ir åt den, åt detta skuggverk, somni hade offrat allt, min fru: älskarinnans, makans, molerns kärlek! egen lycka, andras lyckal... Verlden! det är af frukten för Verlden; som