BLANDADE ÄMNEN SKENDÖD I CHOLERA. Uti de sednaste engelska tidningarna bar en läkare berättat om följande händelse med en patient, en bustru vid namn Roberts i Kennington Lane. Vid sin ankomst till stället fann han denna qvinna, omgifven af sin familj, angripen af asiatiska choleran i dess värsta skepnad. De vanliga läkemedlen föreskrefvos genast, men patienten blef allt sämre och sämre, och omkring kl. 4 på morgonen fick läkaren ett budatt komma tillbaka, emedan fru Roberts vore döende. Han kunde likväl ej komma förr än en halftimma derefter, då patientens moder berättade honom att dottren redan hade aflidit för 235 minuter sedan. Läkaren sade då att han ville se liket, emedan ban måste gifva ett betyg innan begrafning fick ega rum. Han fördes då till det rum i hvilket man bade utlagt liket. Han fann kroppen alldeles kall, pulsen afstadnad, fingrarna blå och så hoepdragna, att det var bonem ocmöjligt att öppna banden. Hen lade derefter örat emot bröstet cch fann dervid, att hjertat icke hade alldeles upphört att slå. Såsom ett sista försök öppnade han ådern, dervid blodet flöt och patienten, till allas förvåning, utropade: Hvyad gören j med mig? Andra medel användes ru och patienten kom sig så, att hon inom 3 dagar kunde äta något, och alla äro nu öfvertygade att bon skall blifva fullkomli, t frisk. i Sens moral: Man bör ej alltför brådstörtande begrafva cholerapatienter, för att ej begrafva dem lefvande. — SIMMANDE DAMER I Paåras. Den lilla återstoden af la haute vole, som Julihettan lemnat qvar i Paris, återväcktes för några dagar sedan hastigt till så mycket lif, som möjligen kan förenas med det höga termometerståndet; anledning n var en sällsam täflan, som blifvit öfverenskommen emellan ett par af bufvudstadens mest utmärkta lejoninnor: grefvinnan de C. och den stolta markisinnan de B. De ärnade simma i kapp mellan Pont Notre Dame och Pont Neuf, och dervid endast begagna venstra banden till simningen, men i den högra hålla en grön parasoll till skydd emot det brännande solskenet. Oaktadt den största tystlåtenhet var iakttagen, hade någon liten fågel ändå fått kunskap om saken och sqvallrat; långt före den utsatta timman sågos de förut nästan folktoma kajerna och alla möjliga roddarbåtar öfverfyllda med nyfikna; och detsamma var händelsen med taken på de många i Seinen flytande badhusen., Man berättade för hvarannan att det var grefve de C. sjelf, som rodde den lilla jollen, hvari de begge mediäflerskorna anlände till Pont Notre Dame; hvad hvar och en kunde se, var att den fashionable roddaren gaf signalen genom att hissa en liten blå flagga. I samma ögonblick störtade de vackra najaderna beslutsamt från hvar. sin sida ur båten och sågos snart halka skyndsamt ramät floden. Deras simmdrägter voro af samma slag: vida, blåoch hvitrandiga mamlucker af kasimir, ett skarlakansrödt skärp, och linne af den fina ste kammarduk, med korta ärmar. . Markisinnan de R. är en brunett, med spansk eller nästan morisk hy; hennes korpsvarta hår var omslutet af ett karmosinrödt silkesnät. Hennes blonda medtäflarinnas guldgula lockar voro upprullade på en liten kafvel och bildade derigenom ett så kalladt polkahår. Hos ingen af simmerskorna kunde man märka afmattning eller ens trötthet för ett enda ögonblick; begge ilade fram med utomordentlig fart. Den mörka markisinnan segrade slutligen, men blott med en armslängds försprång. Efter täflingens slut samlades hela den deri omedelbart interesserade societten — alla fashionabler och litterära utmärktheter som ännu voro qvar i Paris — till en ståtlig föte, som gafs i fruntimmersbadets hotell — Hotel Lambert — och der man dansade och spelade lansquenet till sent in på följände morgon.