Aftonbladet – 8 augusti 1849, sida 1

KAPTEN PAUL AF ALEXANDRE DUMAS. ) Vr Marguerite PAuray, hvilkens bekantskap våra läsare redan hafva gjort, under kapten Pauls och grefve Emanuels samtal, ver en af dessa svaga och bleka skönheter, hvilkas hela väsende bär stämpeln M aristokratisk börd. Vid första ögonkastet gissade man sig till hennes förnäma ursprung, af hennes mjuka och smidiga växt, af bennes hys bländande hvithet, och af de rosenfärgade och genomskinliga naglarna på hennes smala och fina händer. Det var påtagligt att hennes fötter, så små att båda två hade godt kunnat rymmas i en vanlig qvinnas fotspår, aldrig hade trampat annat än salongsmattor eller blomsterbeväxta gräsvaliar. I hela hennes sätt att gå, så behagligt det än var, låg något stolt och högdraget, som påminde om familjporträtterna: med ett ord, man anade att hennes själ, i stånd till hvad offer som helst; alstrade i hennes eget bröst, kunde blifva trotsig vid tyranni; att hängifvenheten var en naturlig dygd i hennes hjerta, då deremot lydnaden var en pligt för hennes förstånd: så att stormen väl kunde böja henne som en lilja, men ej som ett rör. Hennes anletsdrag uttryckte icke dess mindre, då hon visade sig i dörren, en så fullkomlig modlöshet, hennes kinder buro ännu spår al brännande tårar, och hela hennes kropp tycktes svigta under tyngden af en så förskräcklig olycka, att Emanuel väl förstod att hon hade riåst samla alla sina krafter för att bibehålla en lugn yta Då bor blef honom varse, gjorde hon en synbar ansträngning, hon ) Se A. B. MM 174; 77, 179, 180 och 182.