Aftonbladet – 8 augusti 1849, sida 1

blomma, i skuggan af detta gamla slott, så hade jag från min barndom känt .den rang och den ställning, hvarom du nu påminner mig, och jag hade sannolikt ej aflägsnat mig från de pligter af tillbörlighet, hvilka de påbjuda och föreskrifva. Och om, kastad midt ibland dessa verldsqwinnor, med lättfärdigt bjerta och glädtigt lynne; hvilka jag så ofta har hört dig prisa, men hviika jag ej känner, jag hade begått samma fel, som jag nu bar begått af kärlek, ja, jag förstår det, då hade jag kunnat glömma det förflutna och strö på dess yta nya minnen, likt blommor som man planterar på en graf, och sedan ej komma ihåg den plats, der dessa blommor hade växt, men af dem binda mig en balbukett och en brudkrans. Men olyckligtvis förbåller det sig ej så, Emanuel. Man har varnat sviy, då ingen tid var att undvika faran: man har påmint mig om min rang och min ställning, då jag redan var fallen, och man fordrar af mitt hjerta ati öppna sig för framtida glädje, då det redan är begrafvet i det förflutnas tårar., Och utgången af allt detta? sade Emanucl biltert. Utgången,, szde Marguerite; det är du enam, Emanuci, som kan göra den, om ej lyeklig, åtminstone laglig. Jag kan ej taga min tillflykt till min fer, jag vet ej om han ens skulle känna igen mig. Jag kan ej hoppas på min mor; hennes blotta blick isar mig, hennes ord döda mig. Det var då blott dig ensam, jag kunde söka, och till hvilken jag kunde säga: min bror! du är familjens öfverhufvud, det är för dig som hvar och en af oss skall stå till svars för sin heder. Jag har felat af okunnighet och jag har blifvit bestraffad för mitt felsteg som för ett brott; är det ej nog?p Och sedan, sedan? mumlade Emanuel med otålighet; åt se; hvad begär du?s