var ej utan afsigt jag så hade föråldrat mig, ty kanske ni ej bade anförtrott en ung man en hemlighet af sådan vigt, som den ni då meddelade mig.n Hvad ni nu påminner mig, är otroligt, min herre, och likvisst är det något som säger mig alt det är sanning. Ja, ja, jag kommer ihåg att i skymningen, der ni dolde er, såg jag lysa två ögon, lika med era. Jag har ej glömt dem. Men den gången, säger ni, var näst före den sista gången jag hade den äran att se er. Fortfar, min herre, att bistå mitt minne, ty jag kan ej påminna mig hvilken var den siste. Den sista, herr grefve, var för åtta dagar sedan... i Paris... vid en fäktning hos SaintGeorges, vid Chantereine-gatan. Ni kommer ju ihåg en engelsk adelsman, med rödt hår, hvars skrikande färg, pudret knappast kunde dölja. Jag hade till och med den äran att fäkta med er, herr grefve. Den gången kallade jag mig Jones. Det är besynnerligt! det var visst samma blick, men det kunde aldrig vara samma man., Det är derföre att Gud, svarade Paul, har velat det blicken skulle vara det enda, man ej kunde förställa: se der, hvarföre han åt hvarje blick har gifvit en gnista af sin låga. Nå väl: denne fänrik, denne kapten, denne engelsman, det var jag. Och hvem är ni i dag, min herre? ty ni måste medgilva, att med en man som så väl kan förställa sig, är frågan ej alldeles öfverflödig. I dag, herr grefve, ni ser det, har jag ej någon bevekelsegrund att dölja mig: också kommer jag till er i den enkla och vårdslösa drägt som unga herrar bruka, då de besöka hvarandra på landet. I dag är jag, hvad helst ni behagar se i mig för en person: Fransman, Engelsman, Spanior, Amerikanare till och med.