Aftonbladet – 6 augusti 1849, sida 3

som kunna bli föremål för ransakning i Stockholm — allt till undvikande af de dryga kostnader, som med tingsresorna äro förbundne. Huru Åkers skeppslag kunnat komma i fråga att deltaga i den gemensamma tingstaden i Stockholm, förstår man lika litet, som att dylika frågor kunna blifva sans facon afgjorda ut n skeppslagsboernes, nämnders och kronobetjeningens hörande, Man föreställe sig nu, att gamla, orkeslösa personer nödgas i djupa, smutsiga eller af snö igenyrda vägar, under sträng vinterkyla, släpa sig till och från hbufvudstaden, 40 å 44 mil, kanske utan munförråd eller penningar att uppehålla sig med på den långa vägen. Men föreställe sig den åkande eller sjöledes trafikerande landtbons belägenhet, som vid ankomsten till stacen, medan tinget bivistas, måste ända till sent pi qvällarne lemna fordon och båtar snart sagdt till pris åt hamnbusarne, ovisse om de någonsin mera få återse denna sin för mången ofta dyrbaraste egendom. Något besynnerligt förefaller det, att man i staden organiserar tingställe, utan att bereda utrymme för tingsbesökarde från landet, samt deras effekter och tillhörigheter; och detta under det allt blifver gjordt för cellfångens trefnad och bästa. I hela Svea land kan näppeligen uppsökas något tingstä!le, der domare, åklagare, nämnd och tingsmenighe: sakna nödiga beqvämligheter för sig och medhafvande kreatur. Vid tingstället i Stockholm finnes endast gatan att logera på, och till och med dess begaznande till uppehällsställe vägras af polisförfattningarne. De skäl, som förordat och afgjordt landstirgenas förflyttning till hufyudstaden, känner mar väl icke; men så mycket vet man emedlertid, aut de icke uppväga det lidande och de försakelser, som alla tingsbesökande längre ifrån landet måste underkasta sig. Om en celifånge några gånger under sin arresttid forslades ut på landet, kunde det icke vara annat än nyttigt för hans helsa — och skulle det komma att ske under den strängare årstiden, har han varmare beklädnad och ofta bättre föda än de flesta af landtboerne. Någon besparing för staten kan landstingenas hållande i hufvudstaden icke medföra; ty fångarnes underbåll i cellfängelset tredubblas, och vittnena, hvaraf de flesta hafva öiver trenne mil, skola ersättas af kronan. Om för öfrigt någon besparing skulle kunna ske härigenom, så hemställa vi till en hvar, om det utgör en besparing, att allmänna medel (fångskjutsmedlen) indragas på fattiga löntagares bekostnad, hvilket i allt fall i längden icke bär sig, och hvarken öfvyerensstämmer med lag och rätt, eller med statens värdighet och fördel; ty utarmar staten sina undersåter, så skadar den med detsamma sig sjelf. Brottmålsransakningarnes företagande i Stockholm hafva för öfrigt visat det resultat, att länsman, fjerdingsman och 3:ne vittnen, endast för ett enda måls afgörande, fätt under de många framoch återresorna tillryggalägga öfver 420 mil. Uti ett annat mål har samma länsman fått resa 70 mil, o. s. v. Då säkerligen ingen af de närmast hufvudstaden stationerade länsmän färdas mindre än 500 mil årligen, i och för tjenstgöringen på landet, blir denna tillökning genom resorna till tinget i Stockbolm så mycket olidligare, sem den är förenad med sådana kostnader, att hela länsmanslönen uppslukas; och denna lön, sedan derifrån afräknats underhåll för häst, åkoch riddon, skrifmaterialier m. m., räcker i alla fall icke till de aldra nödvändigaste lefnadsbehofven. Mean kan svårligen föreställa sig att de som anbefallt och anordnat denna förändring, insedt att de så tillställt, att tjenstemän på landet, som endast hafva cirka 200 rdr rgs årlig inkomst, måste för hvarje brottsling ban lagför vidkännas en förlust af 20 till 60 rdr! De skulle väl då funnit, att detta är eit ovanligt sätt att mana folk till trohet och nit i tjensten. Hvad nämndemännen beträffar, af hvilka somliga få försätta minst trenne dagar för hvarje tings bivistande, så har landstingenas flyttning tili bufvudstaden gjort ett betydligt intrång i deras landtbruk, hvilket naturligtvis ligger neder, medan de sitta till doms i hufvudstaden. Hvar och en lärer fatta hvad 3:ne arbetsdagars förspillande gör landtmarnen, helst i bråd tid. Hade den ersättning erhållits för resorna, som i början förespeglades, hade det möjligen kunnat gå an, ehuru länsmannens tid är helt och hållet upptagen för tjenstgöringen på landet, och det väl kunde hända att både kronotransporter, tross och t. o. m. de kungliga vagnarne fått stanna qvar på landsvägen vid ombytesställena, till länsman hunnit hemkomma från tinget i Stockholm. Men derigenom hade åtminstone tjenstemännen sluppit svälta. Nu har deremot den genom Eonungens befallningshafyande längesedan lemnade ansökningen om ersättning blifvit afslagen, och länsmännen finna således, att de äro dömde till en lönlös tjenstgöring i den obehagligaste, släpsammaste och äfveutyrligaste tjenstebefattning, som civil tjenst i Sverige har att uppvisa. Emedlertid bar det nu kommit så långt, oaktadt de stackars länsmännens sjelfuppoffring för laglöshetens undertryckande på landsbygden, att länsfängelset står nästan tomt och öde; det vill säga för den domsagan, som har sina ting på länsfängelset, och det ser ut som skulle tingen i brottmålsväg snart komma att tills vidare aflysas — i brist på tjufvar. Men denna skenbart glädjande företeelse mä ingen anse såsom ett tecken att tjufnader och brott aftagit. Mean behöfver endast göra sig besvär med en utflykt på landsbyggden, så får man snart höra och inse, att det begås flera stölder nu än fordom, innan länsfängelsetingena blefvo organiserade; en följd deraf, att polis och menigheter sky att inblanda sig i upptäckandet af brotten, då den brottsliges befordrande till straff för dem medför så stora olägenheter och uppoffringar. Redaktionen har ansett sig böra införa denna, på kännedom af förhållandena grundade uppsats, som man allmänt förundrat sig öfver, att regeringen ej vidtager någon åtgärd för afböjandet af den klagan, hvilken i orten föres, öfver alla de personliga uppoffringar som äro förenade med den berörda förändringen af brottmålsransakningarne för Stockholms län; och detta så mycket heldre, som red. förmodar, att samma klagan, om den ej afhbjelpes, kommer att höja sig i andra orter, der ransakningshäktena blifva aflägsna. ta RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Protokollet har i dag hlifvit insteradt i milet an.