Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 3

Ad. IOTKIGIaL HU Yve UVITdLL UNI RR gra dylik person inträde i hofrätten. — Afven så synes det oss; och den tankan har äfven delats af sundhetskollegii äldsta ledamot, medicinalrådet af Pontin. FA — I Barometern, läses följande insända uppsatser i anledning af en artikel i en tidning, som kallas Folkskolan. Red. af Barom. säger att den blifvit insänd af en känd och högaktad ledamot af svenska allmogen, boende i norra Kalmar Län, och vi hafva trott oss böra meddela den, då det synes vara af vigt att tidningens Folkskolan tendens blifver allmännare känd. Denna uppsats är af följande innehåll: Til Folkskolans, utgifvare. Att synden måtte fly från jorden vore öfverdådigt att hoppas; att presterna måtte bålla sig inom gränsorna för sitt embete och öfvergifva politiken vore en ännu fruktlösare förhoppning; — Men aldra fruktlösast vore väl hoppet att finna modestii deras kristliga jeremiader. — Visserligen gifves det härvidlag många vördnadsvärda undantag; de blifva ock värderade högt hvarhelst de finnas; också vill jag icke här sätta dem ifråga. Det är om de omilda presterna jag nu vill tala, dertill föranledd af en artikel i Titskriften Folkskolan JM 6 för Juli månad 1849,, der det bland annat heter: — — Ja, fosterlandets sanna vänner hafva med grämelse måst åse, huru i sednare tider Sverges allmoge visat den brist på christligt lif, att de uppskickat till sina ombud vid Riksmötena sådana personer, som genom sitt hån öfver kyrkan och dess tjenare, och med detsamma öfver kyrkans Herre, genom sitt omstört-. ningsbegär af allt bestående, öppnat dörren för de bespottare, som omtalas i 2 Petr. 3: 3. Antoge man, att förhållandet med Sverges allmoge är så ochristligt, och att allmogens riksdagsmän varit af den conduit som Folkskolans utgifvare säger, — hvilket fält vore då icke öppet för kyrkans Herrar och tjenare att kriga på. — Men hvems är väl skulden om ogräset växer bland allmogen? Hvems frågar jag, om icke just presterskapets tillika med andra höge herrar, som varit Sv. allmogens uppostrare. Det hade kanske varit lärorikt om man fått höra hvad våra riksdagsmän kunde hafva sagt om Folkskolans ohemula artikel, derest den kommit för deras ögon. Men det sker väl framdeles, och under tiden har en af allmogens medlemmar velat nedskrifva efterstående rader, tills vidare: Alt artikelförfattaren är en kyrkans tjenare tyckes falla af sig sjelft, ty han skrifver lärdt, vidlyftigt och med mycken sjelfförtröstan. Det faller sig ändock något eget, att en tidskrift, som i skölden bär det i sednare tider, genom allmogens ombud hufvudsakligen tillskapade och af Sverges allmoge i helgd alltid hållne ordet Folkskola, så behandlar sitt ämne, att politiken, kritiken .och dess ironiska elementer glittra såsom eldgnistor under hvarje rad. — Har man då gjort sig reda för sjelfva orsaken till uppkomsten af ordet Folkskolan — —? Jag frågar blott. Nu till artikeln: Fosterlandets sanna vänner — om hvilka förf. talar — tyckes han vilja söka hvar som helst utom ibland Sveriges allmoge; ty, säger ban, denna allmoge har uppskickat sådana ombud till Riksmötena som visat hån öfver kyrkan och dess tjenare. Månne denna tillvitelse härrör ifrån vissa anföranden i Bondeståndet under de sednaste riks dagarne, eller kanske menar förf. med det der håneb, böndernas sträfvande att få presterskapets vidunderliga) löningssätt på en bättre fot regleradt.. — Emedlertid hafva dock flere ledamöter af Presteståndet med värma omfattat äfven detta förslag, men ehuru klart de än visat formvidrigheten och obehaget af det gamla aflöningssättet samt behofvet af rättelse härutinnan, så hafva deras sträfvanden, mot en obeveklig majoritet inom Presteståndet, ändock varit lika litet fruktbara, som den säd, hvilken föll på hälleberget. För: i Folkskolan har talat ompkyrkans Herre — jag önskar antaga att ban, i en sådan uppsatts som den ifrågavarande (der han ledt ämnet in på politikens kritiska område, liksom detta äfven skulle vara en tummelplats för Folkskolans lärjungar) jag önskar antaga att förf. ingalunda med kyrkans Herre vill hafva menat någon annnan än Sverges erkebiskop, — hvilken ju är den ende som i alla verldsliga bestyr räknas för kyrkans Herre,, — hvadan derom icke mycket torde behöfva ordas. Men allmogens ombud) hafva vid flere af de sednare riksdagarne väckt motioner om biskopsembetenas indragning såsom ansedde för öfverflödiga och ganska lätt ersatta. Likväl allt detta förgäfves. Är det detta som utgör hånet, så har man för konseqvensens skull velat anföra: Pauli epistel till Titum 4: 7. Vidare säger artikelförfattaren, att samma Riksombud, genom sitt omstörlningsbegär af allt bestående, öppnat dörren för de bespottare som omtalas i 2 Petri 3: 3. På det citerade stället omtalas bespottare som vandra efter sin egen lusta. Månhe Representations-reformsaken härvidlag är ett bestående och skatteförenklingsfrågan det andra — visserligen är det sagt allt bestående, men — jag antager endatt dessa två och frågar: har representationsreformsaken icke vänner äfven bland de öfriga stånden, likasom skatteförenklingsfrågan. — Alltså är ju icke Sverges allmoge ensam om att vilja omstörta, d. v. s. reformera en del af det abestående gamla. —