blek, men ännu skön, hvars lugna, stränga och Sorgsna ansigle bar ett besynnerligt uttryck af högmod och kraft fe Hon bar den enkedrägt, som antogs 1760,ty alltsedan den tid, då hennes man hade fördorat förståndet, hade hon ej lemnat sina sorgkläder. Hennes låhga, svarta drägt gaf åt hennes långs samma cch stela gång något högtidligt, som ingaf alla, hvilka omgåfvo henne, en känsla a fruktan, som ej en gång den barnsliga kärleken hade kunnat öfvervinna hos hennes barn. Också ryste Emanuel vid hennes åsyn, som vil en oväntad uppenbarelse, men reste sig genast, sick några steg henne till mötes, böjde ett kni och kysste vördnadsfullt den hand hon räckte honom. R Stig upp, min herre, sade markisinnan, jag år slad att återse er. dn uttalade dessa ord med så litet räfelse, som om hennes son, hvilken Hade varit fråne varande fem månader, hade lemnat henne den föregående aftonen. Emanuel lydde, förde sin mor will en stor fåtölj, hvari hon satte sig, och blef så stående framför henne, Jag här fått ert bref, grefven, sade hon, ch ag lyckönskar er öfver er skicklighet, pi tyck n rer vara född för diplomatien är för kriget, ch ni borde bedja baron de Lectoure lägga gig ut för e för en ambassad, i stället för ett reemente. hvid Hj Lectoute skall söka allt hvad vi önska, min ru, och hvad än mer är, han skaH få allbhåkd an söker, ty så stog är hans makt öfver herr le Maurepas, och så mycket älskar han min ister. ... Pär hah et qvinga som han ej har 4812 aLectoure är en adglsman med omdöme, m vu, och den beskrifnihg jag gjort på Marguertte, anhända också de upplysringar han skaffat sig m vir förmögenhet, hafva ingifvit honom den fligastöönskan att blifva er son,f och min brör.,