utledsen att sträfva bakom det dunkel som dol de hans namn, fann i denna förbindelse ett me del att vid höfvet återtaga den lysande ställ ning som hans far innehaft hos den aflidne kun gen, och hade med ifver antagit det första för slag som gjordes. Baron de Leetoure å sin sida under förevändning att genom broderskapet när måre tillknyta det vänskapsband, som förenadt dem, hade visat en enträgenhet, så mycket mej smickrande, som han aldiig hade sett den, hvar hand han begärde. Markisinnan dAuray å sir sida, hade med glädje antagit den förbindelse som skulle åter öppna för hennes soh lyckan: bana, så att giftermålet var afslutadt, om e emellan de båda unga, så åtminstone familjerna emellan, och Emanuel, som anlände blott två till tre dagar före den tillämnade brudgummen, kunde försäkra sin mor alt allt var afgjordt enligt hennes önskan: Hvad Marguerite, den blifvände. bruden beträffade, hade man funnit tillräckkgt att meddela gone det fattade beslutet, iltan att ens begärfhennes samtycke; ungefär som när man förkunnar en brottsling sin dödsdom. Vaggad i gyllene drömmar om sin tillkommande upphöjelse, åter inträdde grefve Emanuel i det gamla dystra familjeslottet, hvärs små torn, svarta murar och gräsbeväxta gårdar, bildade en skarp köntradt mot de leende förhoppningar han närde inom silt bröst. Från slottets ena framsida hade man utsigt öfver del af oceanen, som, i anledning af de af stormen ständigt vräkta vågorna, kallas Vilda hafvet. Den andra vette åt en fnällig pa:k, som sedan tjugu år, lemnad åt sitt öde, xte ihop till en verklig skog. Hvad rummen angick så voro de ständigt tillslutna, med undantag af dem, hvilka voro bebodda af familjen, oh dess möbler sedan Ludvig XIV: tid, hade bibehållit, tack vare den talrika betjenivgens omvårdnad, det rika och förnäma utseende, som