Aftonbladet – 3 augusti 1849, sida 2

Re —— — —Ä.—— —— —— ...: Z—Ob om ———..:z tt fjerdedelen af YIndiennes besättning föll stympad på det fiendtliga däcket, under svordomar, skrik och förbannelser. Men högre än skränet och hädelserna ljudade ännu en röst genom tumultet: Allt hvad lif och anda har framåt!, Då blef der en scen af det förfärligaste virrvarr, en strid med hår i hand och knifistrupe, en allmän envigeskamp, kanonernas gla.ta lag, muskedundrarnes fräsande, de gnistrande salfvorna ur handgevären och handgranaternas explosioner, hade nu efterträdts af blanka vapeny, tystare och säkrare mordmaschiner, isynnerhet hos sjömännen, som för sin enskilda räkning bibehållit arfsrätten till dessa vapen, af de redan så minga sekler från våra slagtfält bannlyste forntidens jettar. Det är med enterbilor, som de klyfva hvarandras skallar, med korta knifvar, som de öppna hvarandras bröst, med Jernskodda pikar, som de fastspika hvarandra vid stumparne af sina nedskjutna master! Midt under detta stumma blodbad låter någongång ett pistolskott höra sig, men enstaka och liksom skämdes det för att blanda sig uti ett sådant slagtande. Det vi nu berätta räckte en fjerdedels timma och med en oreda, som gör det omöjligt att beskrifva detsamma. Derefter ströks engelska flaggan och Drakes matroser störtade sig ner i rummet genom däcksoch batteriluckorna, så att endast segrare samt de dödade och sårade voro qvar på däck. Och midtibland dessa var omgifven af sin besättning, chefen på VIndienne, med foten på den fiendtlige chefens bröst, löjtnant Walter på sin högra sida och på sin venstra den unge fången, hvars blodiga skjortärmar utvisade den del han tagit i segren. Nu är allt slut, sade Paul utsträckande sin arm, och den som ger ett hugg mer, får med mig att göran. Derefter fortsatte han räckande handen it sin fånge: Hör nu, herre! Ni berättar mig väl i afton er historia, är det icke så? ty det är någon låg intrig inunder det der! Man deporterar till Cayenne endast ärelöse ... och en sådan kan ni icke vara, så tapper som ni år,