KAPTEN PAUL AF ALEXANDRE DUMAS. ?) III. Som de bevekelsegrunder, hvilka hade fört kapten Paul till Bretagnes kuster ej hafva annat sammanhang med vår historia än genom de tilldragelser vi nyss berättat, skola vi lemna våra läsare i samma ovisshet som invånarne i Port-Louis, och fastän vår håg och vår lust naturligtvis draga oss till land, skola vi följa honom ännu två till tre dagar på hans äfventyrliga färd på Oceanen. Vädret var så vackert man kuhde önska det de första höstdagarne i Vesterhafvets farvatten. IEIndienne klöf raskt böljorna. De bekymmersJösa sjömännen hvilade sig, betraktande horisonten; och med undantag al några man, sysselsatta med manövern, fördref det öfriga af manskapet sin tid efter behag, då hastigt en röst liksom från himlen hördes ropa: Hoj! hör hit der nere! Hoj!, svarade högbåtsmannen, som stod i förn. Ett segel! sade den på utkik ställda matrosen. Ett segely, återupprepade hbögbåtsmannen, herr vakthafvande officer! Låt underrätta kaptenen. Ett segel, ett segel! upprepade alla de på däcket kringspridda matroserna, ty i samma ögonblick hade en våg gjort det på långt håll varseblifna fartyget synbart för sjömännen, fastän en passagerares eller en landtsoldats mindre öfvade blick skulle hafva tagit det för vingarne af en på Oceanen utsträckt fiskmås. En seglare!v utropade i sin ordning en ung man omkring tjugufem år, som hastade upp på däck; fråga herr Arthur hvad han tänker derom., Hör, herr Arthur,, ropade löjtnanten på engelska, i det han betjenade sig af sin ropare för att ej trötta sig onödigtvis. Kapten frågar hvad ni tänker om det der nötskalet. Det tyckes mig,, svarade den unge oflicern, till hvilken frågån nu var ställd och som hade ) Se ÅA. B. JE 174 och 477.