Millingel pe MI MM MILITAR-AFDELNING. NÅGRA ORD MED ANLEDNING AF ARTIKELN: ;ETT OCH ANNAT OM SVENSKA ARTILLERIETS ORGANISATION, TJENSTGÖRING OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN). (Slut från gårdagsbl.) Ehuru de af mig lemnade uppgifter öfver indeldta armeens löneförhållande äro i allo tillförlitliga och orundade på verkliga fakta, vill jag dock bifoga åtskilliga förklaringar, hvartill insändarens artikel gifver anledning. Jag bar uti inkomsterna icke upptagit någon tillökning genom utdelning af öfverskoten å utarrenderade boställen, oaktadt en sådan visserligen vid flere regementen eger rum, ty dels äro lessa utdelningar högst olika, dels finnes en mängd regementer (största antalet), vid hvilka någon utdelning icke kommer i fråga eller åtminstone till så ringa belopp att det icke förtjenar att tagas i beraktande, dels är och blir staten, såsom den år 18353 reglerades, den enda lagliga norm för löneberäkninsen, ty öfverskotten kunna hvilken dag som helst af statsmagterne indragas till statsverket, utan att någons lagliga rätt derföre på minsta sätt blifverlederad. Jag har icke heller för kompani — och sqva Ironschefer tagit i beräkning någon tillökning i inkomst derigenom, att boställena för en del af dem gifva större afkastning än deras uppskattningsvärde; ty ehuru ett sådant förhållande visserligen inträffar ända derhän, att afkastningen uppgår till dubbelt, ja tredubbelt af uppskattningsvärdet, så eger detsamma likväl endast rum för enskilta personer, och kan således icke tjena till allmän grund för lönernas bedömande, lika litet som vinsten å passevolansen vid de värfvade regementerna kan göra det. För att i öfrigt rättvisligen kunna bedömma lönevilkoren för indeldta armeens kompanioch sqvadronschefer torde följande böra egnas nödig uppmärksamhet. Enligt indelningsverkets grundide var hvar och en vid indeldta armeen tjenande person, på samma gång militär och jordbrukare. Detta gällde för alla grader från och med soldaten till och med öfversten, hvarigenom kännedomen i båda dessa yrken inhämtades i jembredd. Genom de iindelningsverket tid efter annan inträffade förändringar — hvaribland synnerligast den af år 1833 bör bemärkas — uppstod den förändring, hvad officerarnes aflöningssätt angår, att de ej blefvo att anse såsom jordbrukare förrän de blefvo kompanichefer d. v. s. vid virka 43 års ålder. Följden har häraf blifvit, att som det vid denna framskridna ålder är kinkigt nog att med fördel öfvergå till ett nytt yrke, så inträfar i de flesta fallen, att man afstår från att peronligen bruka sitt boställe och i stället utarrenlerar detsamma, oftast på tjenstetiden; men som denna af arrendatorn aldrig med säkerhet kan beräknas högre än till tjensteoch fardagsåren, d. v. s. Omne ir, så kommer ej eller arrendesumman att uppgå ill samma belopp som om bostället kunde utarrenleras på t. ex. 30 år, med optionsrätt för arrendalorn. Beslutar sig åter boställsinnehafvaren att sjelf mottaga och bruka bostället, hvad inträffar väl då ör honom? Jo, i händelse att han icke eger enskild örmögenhet, utan varit tvungen att under sin långa ;vältkur som subaltern och andre kapten skuldsätta sig, så måste han ytterligare tillgripa samma utväg för en summa af circa 4,000 rdr, hvilka på engång erfordras honom till inköp af kreatur, inventarier, första utsädet m. m. Jag vill antaga att han lyckas få låna den behöfliga summan; och således beinner sig vara en välbeställd landtbrukare, samt att han efter erläggandet af räntan å den gjorda skullen och de lärpenningar han som rekryt i landthushållning fått vidkännas, slutligen lyckas bereda sig mer eller mindre öfverskott, så kallar honom på en gång tjensten att lemna allt och öfverlemna sin skonomiska välfärd åt legda, kanske ovana händer. Finnes väl i ett dylikt förhållande något afundsvärdt? Är ej den värfvade officerns belägenhet vida fördeliktigare, då hans inkomst alltid är gifven och honom följer ej annat besvär för att uppbära densamma, än att qvittera qvartalen. Innan jag lemnar aflöningsförbållanderne, anser jag det ej vara ur vägen att tillkännagifva, att det af mig uppgifne hästeantal, hvarmed en kavalleriofficer skall vara beriden, är öfverensstämmande med hvad författningarne i ty fall bjuda och befalla; uraktlåter någon sin skyldighet i detta afseende, är det ett missbruk mot gällande föreskrifter, som ingalunda kan eller bör läggas till grund för kalkylen, synnerigast som författningarne äro så tydliga, att de t. ). m. förbjuda försäljning af någon inmönstrad beälshäst, innan en annan i dess ställe blifvit approerad. alt indelta officern står till buds allehanda biförtjenster mellan Mötestiderne säsom att blifva arrendator, inspektor, landtmätare m. m. hvilka förtjensttillfällen för artilleriofficern äro omöjliga; Hvad insändaren här anfört, utgör det vanliga medet, som alltid användes, då man vill förgylla den inlelta officerns ekonomiska belägenhet. Betraktar man ikväl förhållanderna på ren prosa, torde dock för;yllningen ej bestå profvet. Ett erkänt faetum, för var och en som eger någon bekantskap med landtnannayrket, är, att ett arrende hvarpå en ståndsverson må kunna, hvad man kallar slå sig ut, måste vara någorlunda betydligt, hvartill ytterligare komner, om arrendatorn är medellös, hvilket nära nog ir fallet med hvar och en officer, som tillgriper detta örsörjningsmedel, att arrendet måste medföljas af EEE RR L