ad att hugga i trä af brist på marmor, och tt runda skeppsmaster, då han borde hugga tatyer. Se,, sade den unge sjömannen, i det an gaf styret en rörelse, som i stället att föra våten rakt på fregatten, förde den närmare till iktern, det är ett verkligt korallhalsband hon bär om halsen, och verkligt äkta perlor som nänga i öronen. Hvad hennes ögon beträffar, så är hvarje ögonsten en diamant, värd hunlrade guineer. Häral följer att den kapten som tager fregatten får, utom äran att hafva tagit len, äfven en präktig bröllopsgåfva att skänka sin brud. Hvilken orimlig nyck, sade Emanuel, sjelf vänförd af den besynnerliga syn, som framtällde sig för hans blickar, att pryda ett skepp iksom det vore en lefvande varelse, och kasta jort betydliga summor för vind och vågp. Hvad vill ni? svarade den unge fänriken ned ett uttryck af oändlig melankoli, vi sjömän som ej hafva någon annan familj än våra natroser, ej annat fädernesland än Oceanen, ej nnat skådespel än stormen, och ej annan förtröelse än striden, vi måste väl få fästa Oss vid något föremål. Som vi ej hafva någon verklig älskarinna, ty hvem skulle väl vilja ilska oss, hafsfåglar som vi äro med alltid spända vingar? så måste vi följaktligen skaffa oss en inbillad kärlek: vi bli stundom betagna i någon sval och skuggrik ö, och hvarje gång vi bli dem på långt håll varse, lik en blomsterkorg uppskjutande ur hafvet, sväller vårt hjerta af glädje, lik fågeln som återser sitt bo. En har ibland stjernorna en utvald, älskad stjerna och under Atlantikens långa och sköna nätter tyckes honom, hvarje gång han passerar Eqvatorn, att hon närmar sig och att hon helsar honom med ett lifligare sken och en ;larare låga. De flesta fösta sig vid sin fresatt, som vid en älskad dotter, och sucka vid varje led som vinden bryter, vid hvarje så