hållna som detta. Ar det ej timman för aftonmåltiden ? Jo, min herre. Nåväl! dess märkvärdigare skall det blifva för er. Men, svarade officern tvekande, jag är ju på vaktp. . Bahbh! Ni kan väl finna bland edra kamrater någon som för ett ögonblick intager er post. Jag skall försöka ställa så till att kapten ej låter er vänta för länge. Farväl grefve. Jag går att rekommendera er till ett vänligt mottagandep. Vid dessa ord försvann den unge fänriken i kaptenens trappa, under det att officern som hade bhfvit qvar hos Emanuel, för att tjena honom till följeslagare, förde honom neri batteriet, der enligt fänrikens förmodan besättningen som bäst höll på att supera. Det var för första gången som Emanuel åskådade denna förrättning, och huru mycket han än hade önskat att snart få tala med kaptenen, föreföll den honom så märkvärdig, att han ej kunde afhålla sig att deråt låna hela sin uppmärksamhet. Emellan hvarje kanon och i mellanrummet, förbehållet för manövern, voro bänkar och ett bord, ej ställda på sina fötter, men genom tågverk hängande från taket. På hvarje af dessa bänkar sutto fyra man och togo sin beskärda del i ett stycke oxkött, som på bästa sätt försvarade sig, men som hade att göra med gossar, hvilka ej tycktes böjda att låta afskräcka sig af dess motstånd. Vid hvarje bord voro två träkannor med vin, det vill säga en halfbutelj på man. Hvad brödet beträffade, tycktes det ej vara rationeradt, utan lemnadt till deras godtycke. För öfrigt herrskade den djupaste tystnad hos manskapet, som ej utgjorde mer än etthundrade åttio till tvåhundrade man.