nödige inventarier. Huru många dylika arrenden stå likväl till buds inom stationsorterne? Hvad jag bestämt vet är, att de äro så få, att det utgör ett stort misstag att påpeka detta medel såsom någon inkomstkälla för den indelta officern. Hvilken risk medför ej i öfrigt ett sådant arrende? Huru lätt blir det ej det mest ofrivilliga medel till för alltid förstörda affärer? Exemplen härå äro flertaligare, än å dem som skördat vinst på dylika företag. Hvem af alla dem som hafva råd och lägenhet att hålla inspektor, tror väl insändaren skulle taga en person till denna befattning, hvilken han ena dagen kan disponera men icke den andra? Angående den förespeglade vinsten för indelte officern att emellan mötestiderne kunna erhålla någon biförtjenst såsom landtmätare, får jag upplysa: att vid storskiftet i Dalarne och afvittringsverket i de norra länen kan visserligen en i dessa provinser förlagd officer finna biförtjenst, men att i rikets öfrige provinser är, sedan enskiftet till största delen blifvit afslutadt, föga annat landtmäteriarbete öfrigt, än vid hemmansklyfningar Oo. s. v.. om hvilka förrättningar redan så många konkurenter finnas, att någon indelt officer näppeligen dervid kan bereda sig någon inkomst. att Rikets Ständer icke älska titlar och fullmakter. Hvad de toma titlarne utan medföljande befattning — detta hafrefoder för flärd, lycksökeri och korruption — angå, så anser jag det anmärkta förhållandet vara ganska lyckligt och vore det högeligen önskvärdt, att samma böjelse äfven meddelade sig åt den andra statsmakten. Hvad åter fullmakter på verklig beställning, eller egenteligen deras lösen vidkommer, så tycks mig att Rikets Ständer, tvärtemot insändarens påstående, ega en bestämdt afgjord smak härföre, ehuru väl ingenting synes onaturligare och mera abderitiskt, än att individen skall betala för det han anses värdig att, emut en för lefnadskostnaderna otillräcklig lön, bekläda en i statens tjenst nödig ansedd befattning. att den som hunnit till öfverste, fått erlägga sin egen begrafningskostnad sex eller sju gånger; att begrafningshjelpen är en passevolans på armeens jordfästning som kronan åtagit sig; all staten annammar vakans och liggetidsbesparingen; Då man, vid uppflyttning från lägre till högre grad under sex månader, bibehåller den lön man förut innehaft, återfår man på sådant sätt hela den begrafningshjelp man förut nedsatt och aftjenar i sjelfva verket blott skillnaden lönerne emellan, så att man i hvilken lönegrad som helst, aldrig aftjenat högre begrafningshjelp än som motsvarar halfva beloppet af den sednast tillträdda lönen. Det af insändaren begagnade uttryck är alltså uppenbart missledande. och skulle möjligen kunna lemna rum för den oriktiga föreställning, att en löntagare aftjent sju särskilta begrafningshjelps-belopp, utan att för sitt sterbhus erhålla mera än det sist aftjenade. At kalla begrafningshjelpen en passevolans på armcens jordfästning, som kronan åtagit sig, är jemväl en oriktighet, ty aftjenad begrafningsbjelp tillfaller antingen den i tjensten aflidnes sterbhus, eller ock armåöens pensionskassa, men aldrig kronan. Vakans och liggetidsbesparingen uppbäres aldrig af staten eller kronan, men alltid af armeens pensionskassa, i hvars hand densamma användes till afskedade officerares pensionerande, och alltså kommer armeen till godo. Vill insändaren med hvad han om begrafningsbjelpen samt vakans och liggetidsbesparingen anfört, hafva tillkännagifvit, att han finner det vara med så väl billighet som rättvisa öfverensstämmande. att individen af sin lön hvarken förskottsvis bör betala sin begrafningskostnad — oftast för honom bortkastade penningar — ej eller betala sin pensionering, ör det han i 30 år egnat staten sin förmåga, sin hälsa och sina krafter, så kan ingen högre än jag instämma i dessa åsigter. Insändaren har å ett ställe anfört de föga uppmuntrande utsigterna till fortkomst, som finnes inom artillerivapnet, men å ett annat, i akt och mening att förbättra de yngre kaptenernes lönevilkor, föreslagit indragning af 8 kaptensbeställningar (depötkaptensplatserna) och fördelning af deras löner på de yngre kaptenerne. Jag eger härvid den åsigten, att de fördelar det gjorda förslaget skulle medföra för de yngre kaptenerna, motväges derhän af de sämre utsigterna i befordringsväg, som härigenom skulle uppstå för de första officersgraderna, att något afseende derå icke bör ega rum. Naturligtvis ställer jag här endast åsigt mot åsigt, öfverlemande åt andras pröfning att bestämma hvilken som är den rätta. Då det är obestridligt, att kaptensgraden är den allmänna slutpunkten i befordringsväg, böra äfven förhällanderna vara sådane, att de medgifva utsigt, att ej så länge dväljas i subalterngraderna till dess lust och håg för sjelfva tjensten blifva medtagne. Nu utgör det ett bestämdt faktum, att ju mera kaptensgraden i antal öfverskjuter hvardera aflöjtnantsoch underlöjtnantsgraderna, hvilka äro hvad de böra vara till antalet lika, ju fortare kan det motses att blifva kapten. En fölid häraf är således, att ju mera man minskar kaptensgraden och låter subalterngraderna till antalet oförändrade qvarstå, ju mera aflägsnar man tidpunkten för kaptens befordran, synnerligast vid artilleriet, der, genom en mängd speciella befattningar, tjenstbarheten som kapten kan utsträckas till vida bögre ålder än vid de öfrige vapnen. Nu finnes inom artilleriet ett lika antal kaptener som löjtnanter och likväl öfverklagas fortkomsten inom vapnet. — Hvad skulle väl förhållandet ej blifva, om man med 8 beställningar minskade kaptenernas antal? Jag anser svaret på denna fråga blifva hvad jag redan anfört eller att all tanke på indragning bör försvinna. Som likväl deras lönevilkor, hvilka hafva yngre kaptenslön, utan att de tillika ega egentligt kaptensbefäl, d. v. s. omedelbart chefsskap öfver trupp i så väl militäriskt som ckonomiskt afseende, äro högst heklagansvärda, har jag föreställt mig ett annat medel, än det af insändaren föreslagna, såsom bättre ledande till det afsedda ändamålet. Alt endast i afvaktan på en mera ecnomgripande reorganisation af artilleriet i förening med de öfriga delarne af landtförsvaret. Till aflöning af artilleriets 62 kaptener är för närvarande anslagit ett sammanräknadt belopp af 58,880 rdr. Om man pu i stället för den närvarande olika lönefördelningen emellan äldre och yngre samt depötkaptener, bestämmer hvarje kaptens lön till 700 rdr årligen, så uppstår för 62) kaptener en totalsumma af 43,400 rdr; denna afdragen från anslaget gifver ett öfverskott af 45.480. De egentliga kaptensbefälen vid artilleriet äro för närvarande 27, nemligen