Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 1

I den mån de naikades skeppet, utvecklade sig dess täcka former i hela sin beundransvärda fullkomlighet, och fastän den unga grefve dAuray, vare sig af brist på vana eller-kallelse, vanligtvis var föga känslig för skönheten i denna form, kunde han icke undgå att beundra skråfvets prydlighet, masternas och tågverkets smäckerket och styrka, hvilka, emot den af den nedgående solens sista strålar rödfärgade horizonten, sågo ut som böjliga och sil keslena trådar, hopspunna af någon gigantisk spindel. För öfrigt herrskade ännu alltid samma overksamhet om bord på fartyget, hvilket, vare sig af bekymmerslöshet eller af förakt, tycktes föga oroa sig öfver det besök, som det skulle erhålla. Den unge musketören trodde sig ett ögonblick blilva varse q kikare, som genom en skottglugg rigtades påhonom. Men som fartyget, i följd af den långsamma och halft cirkelrunda rörelse, aftonvinden gaf deråt, hade kommit att vända förstäfven åt de annalkande, fästades hans blickar oafvändt på den