Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 1

att han ju lyder hvarje order, som bär samm: underskrift och samma sigill. Se der allt hvad jag vill vetan, svarade der unge musketören, som började blifva otålig öfver de besynnerliga svar han erhöll. Jag vill nu blott göra en enda liten fråga till.n Till er tjenst, herr grefve, nu som förut, svarade fänriken. Vet ni något sätt att komma ombord på fartyget ? Se der, svarade sjömannen, i det han visade på sin båt, som i den lilla hafsbugten gungades af vågorna. Men denna båt är ju er? Nå väl, jag skall föra er. Ni känner då denne kapten Paul? Jag? Icke det minsta! Men i min egenskap af amiralens systerson, har jag naturlistvis reda på från den högste till den lägste af fartygens befälbhafvare. Dessutom hafva vi, sjömän, vissa bemliga tecken, ett frimurarespråk, med Hibjelp vi igenkänna hvarandra för bröder, på hvilken punkt af veridshafvet vi än må träffas, Således antag mitt tillbud med samma öppenhjertighet, som jag gör er det. Jag, min båt och mina roddare äro till er tjenst. Nå vällv sade Emanuel, gör mig denna sista tjenst, och ... Och ni skall glömma den ledsnad, jag förorsakat er genom mina afvikelser, afbröt fänriken, leende. Hvad vill ni, min kära grefven, fortfor sjömannen, i det han med handen gjorde ett tecken, som genast åtlyddes af roddarne, vensligheten på hafvet har gifvit oss monologens vana. Under lugn kalla vi på storm, under storm kalla vi på lugn, och under natten tala vi med Gud., Emanuel kastade ännu en tviflande blick på in följeslagare, hvilken uthärdade den med den synbara godsinhet, som hade utbredt sig öfverl.