Aftonbladet – 31 juli 1849, sida 2

ych hade han nu vändt sig på rygg, men likväl ännuj simmande med begge händer; likaledes sågo de den raske Z:n, som blott hunnit kasta af sig tröjan, sticka ut i sjön med åran rakt på biskopen. Till följe af strömmen, som satte rakt nedåt tvärt förbi udden, nådde han snart biskopen och nästa stund hördes han tillsäga biskopen att fatta i åran, hvilket ock denne gjorde. Medan A. och F. hastade att bli af med sina våta kläder för att kasta sig ut, i fall Z:n skulle tröttna, och för att skynda på farten, sågo de Z:n ledigt höja biskopen medelst åran, samt sjelf simma med ena armen och fötterna. Z:n jemte biskopen nalkades nu landet på läsidan holmen, der de förut seglat, och der ingen ström satte. F. och A., afklädde i kalsongerna och börjande att vada ut, sågo nu biskopen, omkring fem famnar från stranden, släppa åran, hvarpå de skreko till Z:n att fatta honom i rockkragen, och några ögonblick derefter drogo de honom alla tre i land, men då alldeles röd i ansigtet, med alla tecken till slag och död. Han hade sålunda, efter hvad alla uppmärksammat, icke någonsin från båtens sjunkning tills han drogs i land, haft hufvudet under vattenytan. Då biskopen var nätt och jemt uppdragen blottades straxt armen och ÅA. öppnade huden till blodådern, men blodet var redan så undanträngt från hudkärlen, att ur såret intet blödde, och då sjelfva ådern öppnades, framkom blott 3 å 4 fingerborgar svart blod. Detta var allt — hemskt ljöd på en gång från allas läppar ordet — död! Hade biskopen icke fått slagattacken, hade den raske Z:n bestämdt bergat honom lefyande i land; båtskepparens raskhet och beslutsamma tilltagsenhet blir i alla fall densamma. Red. af W. L. T. tillägger vidare: Sådant är förloppet af den tragiska händelse, hvilken så hastigt bortryckte den vördade styresmannen öfver detta stift. Försynen hade utrustat honom med ovanliga själsförmögenheter, hela hans lefnad igenom gifvit lycka och framgång åt hans bemödanden, upphöjt honom till ära och i rikt mått begåfvat honom med detta lifvets goda. Han åtnjöt öfverhetens ynnest, likars förtroende och vänskap, underhafvandes vördnad och kärlek, aktning och anseende hos alla. Hans djupa och vidsträckta lärdom, lugna och klara förstånd, ömma bjertelag och framför allt hans starka orubbliga rättskänsla, Vägledde honom i alla företag och beslut i allmänna och enskilda värf. Lika tänkande hade uti honom en trofast vän, och de, hvilkas åsigter afveko från hans, funno alltid i honom en ädel motståndare, hvilken förstod att uppskatta andras öfvertygelse och aldrig afvek från hederns lagar. Han bortgick i ett tidskifte, då stiftets och i synnerhets läroverkets ancelägenheter, som mest påkallade hans mogna rådighet och upplysta ledning. Sorg och saknad har ock betagit alla, som lärt rätt värdera hans fromma bjertelag, hans upphöjda tänkesätt, hans öppna och oförställda väsende, hans bottenärliga redbarhet i ord och gerning. Hvar och. en som vet, hvilken vigtig plats han innehade så inom det borgerliga samhället som inom kyrkan och skolan, så inför thronen som i riksförsamlingen, så i det allmänna som enskiida lifvet, vet huru svår denna plats i närvarande ögonblick är att fylla.