ningarne icke vara delade. OM SVENSKA TRUPPERS UTKOMMENDERANDE TILL SLESVIG. Det nämndes härom dagen i Aftonbladet, att Red. emottagit ett par insända artiklar, innefattande anmärkningar i anledning af berättelsen om stilleståndstraktaten mellan Preussen och Danmark, och hvad deri förekommer om truppers utskickande jemväl från Sverige, för fredstillståndets bibehållande. Den underrättelse, som i sammanhang med nyheten om sjelfva traktaten utkom, att densamma hade mött enhällig opposition i Slesvigs landsförsamling, gjorde, att vi då ansågo föga troligt att den skulle komma till utförande; hvarföre ock de till red. insända anmärkningarne blott i förbigående omnämndes. Sedermera har likväl den tron. börjat göra sig mer och mer gällande, ieke allenzst alt traktaten, som ratificerats af Preussen, äfven skall sättas i utöfning af denna sednare makt, utan äfven att det vore att befara, det svenska regeringen skulle låta inleda sig tillatt biträda den klausul, som handlar om 2000 man Svenskars utkommenderande. Red. anser sig med anledning deraf böra lemna rum för en ny insänd framställning i ämnet, som under sådana förhållanden väl synes förtjena att behjertas: Uti den i Aftonbladet för förra måndagen meddelade sk. vapenstillestånds-konvention mellan konungarne af Preussen och Danmark, afslutad i Berlin den 10 dennes, förekommer i 5 Art., att utom de danska och preussiska trupper, som skola förblifva i hertigdömet Slesvig under tiden för vapenstilleståndet, skall äfven en kår neutrala trupper, hvars styrka icke får öfverstiga 2000 man, besätta den norr om demarkationslinien belägna delen af hertigdömet Slesvigs fasta land; att underhållet och besoldandet af nämnde neutrala trupper åligger konungen af Danmark, och att de höga kontraherande parterna skola anmoda konungen af Sverige och Norrige att uppställa denna neutrala truppkår. Lydelsen af denna artikel och de deri förekommande ordalagen, att konungen af Sverige skall anmodas om den neutrala truppkårens afsändande, gifver lyckligtvis anledning förmoda, att svenska regeringen åtminstone icke på förhand varit med om detta vilkor, eller dertill gifvit samtycke; och man bör således kunna hoppas, att denna klausul i traktaten, hvilken för öfrigt ingalunda kan utgöra något nödvändigt vilkor för dess bibehållande i öfrigt, ej må komma till verkställighet. Ifrån hvad synpunkt Sveriges ifrågavarande inblandning än må betraktas, tyckes det vara omöjligt att inse, det vårt land kan komma att skörda vare sig ära eller fördel af en sådan neutralitetskommendering som den ifrågavarande; helst den svenska militären redan synes haft tillräckligt af detta slags tjenstgöring på Fyen sistlidne sommar. Motivet för den ifrågavarande truppkårens tillkallande skall förmodligen vara, att få några af de ömtiåligaste punkterna besatta med trupper af en nation, hvars ställning kunde anses neutral, och sålunda väcka mindre antipati, samt träda emellan i händelse af förekommande konflikter. Men det är af gammalt kändt, att den afundsvärdaste rollen icke alltid är att träda emellan tvenne parter, som äro oeniga, synnerligen der det gäller att bibehålla freden genom styrkans makt. Detta är här så mycket vigtigare att taga i betraktande sedan man sett bevis på den föga sympati, som traktaten väckt inom Slesvig, och då det ännu icke är bekant huruvida den blir erkänd af de öfriga tyska makterna. Hvem kan då svara för, att allt skall stanna vid en sådan neutral vaktgöring, som är afsedd i traktaten? Att den svenska truppkåren icke har att befara något oroande från danska sidan eller från de danskt sinnade, är nog klart; men antag, att SlesvigHolsteinarne icke respektera traktaten, som, i förbigående sagdt, tillintetgör alla de önskningar, för hvilka de sträfvat, och antag tillika, hvad som väl är möjligt, att de få hjelp någonstädes från tyska sidan, samt att den svenska truppen under sitt bemödande att bibehålla fred blir inblandad i den första kravallen och lider en förlust. Med den bästa intention i verlden att handla för ett vackert ändamål, skulle svenska regeringen då komma ungefär i samma ställning, som den fransyska nyligen varit i afseende på sin armekår utanför Rom, när denna först led ett nederlag genom Romarnes utfall. Den sårade nationalstoltheten kräfde upprättelse, och dertill fordrades då genast nya försändningar af vida mer än 2,000 man. Må man icke invända, att detta hör till det omöjliga, än mindre till det orimliga; långt snarare skulle vi tro, att det hör till det sannolika; och Sverige vore då med ens aktivt inblandadt i striden, ifall denna ännu en gång uppblossar. Om redan med skäl betänkligheter funnits för Sverige alt lägga sig uti denna strid, äfven under det preussiska och andra tyska armekårer angrepo Danmark, hvilket likväl kunde