Aftonbladet – 28 juli 1849, sida 2

ing är vanligare vid en station, än att se en sjöofficer passera redden och ingå i en bastion, så voro dock sinnena deraf så upptagna, utt ibland denna folkhop fanns kanske ej en enda, som ej inbillade sig, att det besök fästningens kommendant erhöll, stod i sammanhand med det okända skeppet, hvilket utgjorde fåremålet för allas gissningar. Också befann sig den unga fändriken, när han åter syntes i porten, omringad af en så tät folkmassa, att han ett ögonblick gaf sin afsigt tillkänna att taga sin tillflykt till stickerten, som han höll i handen för att bana sig väg: likvisst efter att hafva ett par gånger med en nästan näsvis tillgjordhet blåst i densaroma, tycktes han helt hastigt förändra beslut, och då han blef varse Emanuel, hvars förnäma utseende och prydliga uniform stucko af emot den öfriga massans simpla utseende och klädsel, gick han honom till mötes i samma ögonblick, som denne var i begrepp att närma sig honom. De båda officerarne behöfde blott utvexla en blick för att genast på osvikliga tecken märka att de båda voro af familj. De helsade följaktligen hvarandra med den behagliga ledighet, som utmärkte den tidens unga seigneurer. Pardieu ! min kära landsman, utropade den unga fändriken, ty jag tänker att ni som jag är fransman, fastän jag träffar er i temligen vilda regioner, skulle ni kunna säga, hvad som hos mig är så särdeles ovanligt efter det åstadkommer en sådan hvälfning i detta land, eller är en sjöofficer något så sällsynt och märkvärdigt i staden Lorient, att hans blotta närvaro kan till en sådan grad väcka Basse-Bretagnarnes nyfikenhet? Ni skulle dermed göra mig en bra stor tjenst, den jag, i fall tillfälle dertill yppar sig, med nöje skulle återgälda er. Och det skall blifva mig så mycket lättarev, svarade grefve Emanuel, som denna nyfikenhet hvarken är förolämpande för er uni