Aftonbladet – 28 juli 1849, sida 2

deras sinsemellan utbytta gissningar hade kunnat meddela. Grefve Emanuel var följaktligen sinnad att draga sig tillbaka, då han såg en liten båt med sex roddare nalkas vallen, och som förde till stranden en person, hvilken i ett ögonblick, då nyfikenheten var så spänd, ej kunde undgå att tilldraga sig uppmärksambeten. Det var en ung man,som tycktes vara emellan tjugu och tjugutvå år, och som var iklädd den uniform, som bäres af aspiranter till den kongl. flottan. Han satt eller snarare låg på en björnhud, med handen stödd på den lilla båtens styre, under det att styrmannen, som tack vare sin chefs infall, ej hade något alt göra, satt i fören. Från det ögonblick då båden bemärktes, hade hvar och en på sitt håll vändt om, liksom den skulle medföra en sista anledning till hopp om erhållande af de så länge önskade upplysningarne. Genom roddarnes sista bemödande, stötte båten på grund åtta å tio fot från redden, ty det låga vattnet hindrade den att komma närmare. Genast lemnade två af matroserna sina åror, hvilka de lade på botten af båten, och stego i vattnet, som gick ända upp till knäna. Då reste sig vårdslöst den unge mannen, närmade sig fören och lät bära sig i land på deras armar, på det att ej en vattendroppa måtte befläcka hans prydliga uniform. Dit anländ befallte han matroserna att fara omkring den landtudde, som på en tre till fyra hundrade steg utsköt Ji hafvet, och att invänta honom på andra sidan batteriet. Hvad honom sjelf beträffade, stadnade han ett ögonblick på stranden, för att upphjelpa den oordning, som hans sätt att färdas bade förorsakat i hans hårklädsel, hvarefter han gnolade på en fransysk visa, gick fram till den lilla fästningens port, som han passerade, efter att hafva knapphändigt besvarat skyldtvaktens salutering, hvilken tillkom honom i egenskap af förman. Fastän ingen