Aftonbladet – 28 juli 1849, sida 1

öppna min portfölj, jag rådfrågade sjöarkiverna och fann i sjelfva verket uppteckningar af de stationer, fregatterna de Ranger och UIndienne, den ena om 138, den andra om 32 kanoner, hade vid olika tider gjort på redden. Had bevekelsegrunderna angår, som hade fört dem dit, så vare sig af okunnighet eller af glömska, hade registratorn försummat att aneckna dem. Jag var just sinnad att utan vidare upplysningar draga mig tillbaka, då det föll mig in, att vända mig till en gammal publik tjensteman, och att fråga honom om ej traditionsvis man hade bevarat i dettaland något minne af befälhafvaren på dessa både skepp: då svarade gubben att år 84, hade han som barn sett Paul Jones i Havre, hvarest den som tilltalade mig, då var anställd vid stadens helsovård och Paul Jones, commodor om bord på den flotta, som var ställd under grefve Vaudreuils befäl. Den tapperhet och egenhet, som hade gjort denne sjöman så ryktbar, hade qvarlemnat ett så lifligt intryck hos honom, att han en gång återkommen till Bretagne, kom att nämna honom under samtal med sin far slottsintendent på godset dåuray. Gubben, synbart skakad, gjorde honom tecken att tiga. Den unge mannen lydde i det han gjorde sina förbehåll: likvisst hvad frågor han än gjorde sin far, nekade han alltjemnt att besvara dem; men när markisinnan var död, Emanuel emigrerad och Lusignan och Marguerite bebodde Guadeloupe, trodde gubben sig en dag kunna uppenbara för sin son en besynnerlig och hemlighetsfull historia, i hvilken befann sig inblandad den men, om hvilken jag begärde upplysningar. Och denna historia hade han ej glömt, fastän fyratio år voro förflutna, sedan hans far hade berättat den för honom, såsom han berättade den för mig. Jag har i min ordning bevarat denna historia i sju år hvilande på djupet al min tanke,