Aftonbladet – 28 juli 1849, sida 1

KAPTEN PAUL ALEXANDRE DUMAS. Ett Intryck, som hvarje beundrare till en af Coopers bästa romaner, the Pilote, i allmänhet har erfarit, ett intryck, som vi sjelfva hafva djupt känt, är saknaden att helt och hållet förlora ur sigte den besynnerliga man, hvilken man med så mycket intresse följt igenom passen vid Dwils Gripp och gångarne i abbotet Sainte-Ruuth. I karakter, ord och gerningar hos denna person, benämnd först John, sedan Paul, herrskar en så djup melankoli, en så smärtsam bitterhet, ett så stort förakt för lifvet, att hvar och en har önskat känna orsakerna till det, som kunnat föra detta så rättskaffens och ädelmodiga bjerta till tvifvel och vantro. Hvad mig beträffar, jag erkänner det, har jag mer än en gång blifvit gripen af lusten att skrifva till Cooper, för att begära de upplysningar, jag fåfängt sökte i hans bok, om denne oförvägne sjömans lefnadsbanas början och slut. Jag trodde att en sådan begäran lätt skulle blifva ursäktad af den person, jag ställde den till; ty den innebar på en gång det uppriktigaste och fullkom ligaste loford jag kunde hembära honom för hans verk; men jag återhölls af den tanken, att af det lif, hvarur författaren endast hade framställt en episod, han karhända sjelf blott kände den del, som hade blifvit upplyst af det oberoende Amerikas sol: och i sjelfva verket hade denna lysande meteor beskrifvit sin bana från det töcken, som omgaf dess födelse, intill det mörker, hvari dess död var invecklad, på ett sätt, att det var mycket möjligt att historieskrifvaren, aflägsnad från de ställen, der hans bjelte såg dagen, och från det land, der han slöt sina ögon, icke fått reda