Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 2

senom den utomordentligaste förklädnad! O, len älskliga feen! Han berättade derpå sin vän åtskilliga anekdoter om denna sitt lifs blomstringstid, tills han talade sig sjelf till sömn, som en oskyldig, lekande gosse. Orörlig, lik en man på vakt emot någon mäktig fiendes annalkande, satt den beväpnade Benvenuto tätt bredvid sin sofvande vän; han höll sin glittrande dolk i handen och betraktade tankfull de omvexlande skepnader hans eget ansigte, som återspeglades i den ojemna ytan af dess skinande blad, antog. Han såg der källan till många af de gamla bildhuggarnes groteska skapelser. Han blef likväl snart förd tillbaka från den antika, till den moderna verlden, af en vagn, som rullade upp till landthuset. Högeligen uppretad vid tanken att Luigi skulle blifva störd i sin uppfriskande slummer, skyndade han till fönstret och såg doktor Petitpre, som hjelpte fru Isabella ur vagnen. Benvenuto sökte göra dem begripligt genom många tecken att Lugi sof, att de ej skulle störa bonom, att det vore bättre, om de stannade der de voro. De brydde sig föga om honom, utan gingo uppför trapporna, med ljudlösa steg, emot kammardörrn, hvilken Benvenuto öppnade med änslig omsorg, att göra så litet buller som möjligt. Fru Isabella gick fram till Luigis länsto!, utan att lemna någon uppmärksamhet åt Benvenuto, som sade till doktorn i en ganska förarglig ton: Hvem djefvulen bad er föra hit den der gamla qvinnan?, ,Gamla qvinnan! hviskade Petitpre alldeles förskräckt öfver hans oartiga uttryck; kom di ihåg m:r Cellini den aktning ni och vi alla ärc damerna skyldiga. Denna tillbörliga förebråelse lugnade Benve nutos vrede, och snart glömde han allt, uton sin sjuka vän; ty fru Isabella vände sig hastig till läkaren och frågade med darrande röst O Gud! han skall dock vakna ännu en gång?