Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 2

svara dig sjelf eller att anfalla någon mäktig fiende, och jag förmår ej dela din fara och din seger. Hvart kan du annars skynda och hvad betyder annars din krigiska drägt? Kanhända att jag har tillräcklig styrka för att bevisa dig det mitt mod ej helt och hållet skiljts från min vissnande kropp., Det är ingenting, ingenting annat än ett dumt streck af den der doktor Petitpre!, sade Luigi högeligen förtjust, han skickar mig första April som en dåre. Och likväl är jag rätt nöjd att han sände mig hit för att se med mina egna ögon att allt är väl Sade han dig då att några fiender hade anfallit mig eller hvarför kommer du beväpnad. Nej, nej. Jag tog mina vapen för en annan orsak och clömde att lägga bort dem igen. Men han sade mig att du var döende. I sanning,, sade Luigi mildt och sänkte långsamt sina ögon mot golfvet, men snart lekte ett leende mera ljuft och himmelskt på hans vackra ansigte, som sken med en klarare färg än när Benvenuto såg honom sist. Han hopknäppte sina händer och förblef tyst några minuter; derefter seende på sin vän, tillade han: När vi blicka tillbaka på vårt förfjutna lif, huru besynnerligt tycks det, att de mest glada och mest högtidliga ögonblick skulle blandas tillsammans i vårt minne. Jag tyckte Just nu att den vackra Laura Sansone var helt nära mig och att jag hörde hennes glädtiga skratt; ty hon skulle hafva skrattat om hon sett huru du kom att besöka en sjuk, i vapen Touch harnesk. O, hon skrattade så lifligt, i trots af sin nobla och höga hållning! Och hon kunde befalla alla förställningens och skämtets makter, som så egendomligt tillhöra våra landsmaninnor, när hon ville spela ett gladt, qvickt spratt. Huru ofta stod hun icke midt i vår krets utan att någon kände henne. Hon bedrog till och med mina sympatetiska käns!oj