Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 1

nom afguderi och kränkt den aktning ni ä! mig skyldig, genom straffbar dårskap., Hon vände sig från mig, och jag lemnade henne; sedan dess har jag aldrig varit i stånd att måla eller till och med att se på en målning. Det är allt hvad jag har att säga.n Och han berättar allt detta som om det endast vore en småsak!, utropade den entusiastiske Benvenuto. Min Luigi, om någon del af mitt lif eller min konst har varit värdig uppmärksamhet, så har jag derför att tacka de ljufva ögonblick, fulla af renhet och fröjd, som donna Porcia Chigi gaf mig, när jag endast var en student och nybegynnare. I mitt lifs historia har jag gjort räkning derför både för samtid och efterverld. Men ack, om donna Porcia så hade vändt sig bort från mig, så skulle det icke bafva funnits någon Benvenuto Cellini; åtminstone skulle det icke lönat mödan hvarken att skrifva eller läsa hans historia. Huru måste du icke lida, min stackars Luigil pDet finns icke heller mer någon Luigin, sade ynglingen med ett sorgset leende och ett fuktigt ögonkast. Nu inträdde doktor Petitprå med stor skyndsamhet, och, i det han drog Benvenuto till fönstret, sade han: Fru Isabella har rest, den sjuke måste gå till hvila; kom nu då, och gif mig upprättelse med ert svärd., Mycket gernar, sade skulptören högt; kom blott först med mig till Paris, ty här har jag endast min dolk och min pistol. Mycket ogerna skulle jag återvända till Paris, den första af alla verldens hufvudstäder, utan att veta min heder fullkomligt fri från hvarje fläck; och som min patient har hört vår tvist, fastän jag ville ban ej skulle det, vill han nog vara så god och låna det fina värdet der i hörnet åt sin vän maäöstro Celini.