Aftonbladet – 26 juli 1849, sida 4

— ———L — VERKNINGARNA AF TÄFLAN. Uti åren 1824 till 4826, då ansökning gjordes hos engelska parlamentet om rättighet att anlägga en jernväg emellan Liverpool och Manchester, mötte denna ansökning ett förtvifladt försök till motstånd af aktieegarne och pråmförarne å den kanal, som redan förut befanns emellan Manchester och Liverpool, hvilka äro belägna på ett afstånd af ej fullt 6 svenska mil från hvarandra. De 25 år, som sedan förflutit, hafva varit mer än tillräckliga för att visa huru ytterst öfverflödigt det var att oroa sig åt det nya projektet. I närvarande ögonblick ser man nemligen icke blott att pråmförarne hafva ökat sig betydligt till antalet, emot hvad de voro år 1826, utan äfven äro sysselsatta fullt upp och mer än de kunna medhinna. Alla pråmar hafva blifvit ombyggda, så att de nu kunna bära dubbelt så mycket som de gjorde år 4826, och ändå har jernvägen så mycket att medföra som den kan medhinna. Lord Ellesmere, som numera rår om nästan hela kanalen, har blifvit betydligt rikare genom en vexande tonnageafgift. Detta är kanske det märkvärdigaste exempel man känner på verkan af lättade kommunikationsanstalter att framkalla starkare rörelse och indästri. Det återstår nu att se hvad resultatat skall blifva, sedan ännu 2 nya jernvägslinier blifvit anlaga emellan Manchester och Liverpool. Den östra jernvägen för redan gods för 20 proc. billigare, än taxan på kanalen och på den äldre jernvägen, hvilket har till påföljd att dessa äfven få sätta ned sina taxor. — HVvaAD DET VILL SÄGA ATT BLIFVA TAGEN PÅ orpDeN. En predikant af den fanatiska Mormorit-sekten (ungefär motsvarande de här bekanta Erik Jansarnes) höll nyligen tal för en folkmassa i Montrose, och försäkrade dervid att välsignelsen af hans tro var så stor, att en fullt rättrogen kunde svälja gift utan att skadas deraf. Några elaka skalkar bland hopen försökte då att taga honom på orden, och en af dem framtog en liten flaska med blåsyra, hvars innehåll de sökte obligera honom att töma, samt sålunda visa sin tro med sina gerningar. Charlatanen stretade naturligtvis emot; men skämtet höll på att förvandlas till allvar, då en Ppolisman ändtligen kom och frälsade stackarn ifrån hans förföljare. Rättelse: Namnet under det i gårdagens blad