sit hans skepnad. Huru vill ni nu öfvertyga mig att hans hjerta icke är friskt? Det är denna diaboliska luft allenast, som dödar honom och den måste ni motverka, den endast. Och min herrex, tillade han aftagande sin hatt med oförställd vördnad, en läkare likfer, en af de erfarnaste och lärdaste jag känner, måste hafva framgång äfven i denna underbara strid emot landets natur. Infiniment obligt, maöstro Cellini! Jag anser er också för den förste skulptör som någonsin lefvat, sade fransmannen, likaledes aftagande sin mössa och djupt bugande sig. Han tillade derpå, fullkomligt blidkad: Jag hoppas att i anseende till er vän gifva er ett bevis på, alt ni icke bedragit er ier gynsamma tanka om mig. Dock tilltror jag snarare er sköna konst förmågan att väcka döda till lif, än min, att göra sjuka hjertan friskan. I detta ögonblick stannade de båda ryttarne framför det lilla landthuset; doktorn tog vård om mulåsnan och sin egen häst och gick derefter med ljudlösa steg, och itföljd af Benvenuto, uppför trappan, som förde till den sjuke målarens rum. Cellini hade bemärkt på gården ett fönster från hvilket ljuset sken klart och vackert genom det mörka löfverket framför detsamma, och som han följde doktorn rann honom i sinnet orden af en Italiensk sonnet och han reciterad: Alla dolce ombra då le belle frondil, Men läkaren afbröt honom hastigt och hvi skade i hans öra med ifriga åtbörder: inge! poesi nu, maöstro Cellini! isynnerhet ingen 1y risk! Poesi är för närvarande gift för er vän och fastän han läser och skrifver poesi hol dagen igenom, hvilket jag icke på något sät kan förhindra, så får inte ni äfven börja... Godt, godt! svarade Benvenuto, ni är mä stare i dessa saker, jag lyder er blindt,. Lä