karen tryckte hans hand och de inträdde i målaren Luigis rum. Den bleke ynglingen, blekare i det klara skenet af en lampa, som var upphängd i taket, satt bredvid ett stort bord fullt med papper och böcker, sysselsatt med att läsa ett ark, hvilket han syntes just nu hafva skrifvit. Ett sorgset leende hägrade på hans vackra ansigte, ech han tycktes knappt märka att dörren öppnades. Men när Benvenuto utropade: vid alla helgon det är min Luigil och ändå är det ej han sjelf! reste sig ynglingen i glad förvåning och ville skynda att kasta sig i sin väns armar. Vid detta försök skulle han hafva fallit till golfvet af svaghet, om ej Cellinis starka arm emottagit och uppehållit honom. Rörd af att se sin vän i ett sådant tillstånd, vände Benvenuto sig emot läkaren, som skakade sitt hufvud med ett så sorgligt uttryck, attitalienaren utropade i en ovanligt vek ton: Vid himlen! Ingenting är dåraktigare än att bli sjuk på det sättet i sin ungdomsvår; kunde du ej bättre stå emot den tjocka luften i detta eländiga Paris, Luigi! Och har du ej fått den gudomliga snillegnistan till något bättre ändamål, än att blifva släckt vid första fläkt af denna infernaliska atmosfer. Fi done! min gosse; örnen är icke skapad att krypa på marken och fånga möss. pFånga möss! upprepade Luigi leende, icke det just; han föraktar det Jåga bytet; men också örnen kan blifva fjettrad vid marken, hans vingar brutna. — Han sväfvar ej längre fri i luftrymderna, och likväl får han ej dö Benvenuto tog elt steg tillbaka. Gosse, tänk icke på sådana förfärliga liknelser. Kom, fort nu, visa mig din atelier! Jag har varit så helt och hållet öfverhopad af alla de ädla konstverk, som den franska kungen har lagt på mina skuldror, som om jag vore en af de himmelsstormande jättarne, att jag aldrig se