Aftonbladet – 24 juli 1849, sida 3

SEUDT BIM MV BD och fridfulla hemmet till ett tillhåll för ständigt kif och osämja. Härunder vanvårdade hon barnens uppfostran, lemnade sitt hushåll vind för våg och, då slutligen Jonsson af hennes man blef aflägsnad från huset, tillförde hon honom på smygvägar, för alt undgå mannens uppmärksamhet, mat och dryckesvaror, samt gjorde honem besök. När slutligen det olyckliga förhållandet blifvit hr Sjöberg rätt kunnigt och saken blifvit föremål för konsistorii åtgärd, men genom denna myndighets beslut och varningar intet kunnat uträttas till återförandet af ett sannt äktenskapligt lif mellan de båda makarne, meddelade konsistorium den 140 i denna månad på hr Sjöbergs begäran hänvisning till verldslig domstol, tillfölje hvaraf nu kämnersrätten handlade målet. Då hr Sjöberg skulle närmare yttra sig öfver orsakerna till osämjan, androg han, att hon förbjudit pigorna att lyda honom och gå honom tillhanda med uppassning, så att han fått städa för sig sjelf, ehuru han för sitt hushåll lönat sex pigor, att hon alltid med ondska satt sig emot hans befallningar och visat ett ömmare förhållande till informatorn, samt äfven att hustrun skul!le utan hans vetskap och mot hans vilja hafva till Jonson, utom finare matvaror, bränvin, rom och vin, som korgvis nästan hvarje dygn, fastän oftast sent om qvällarne släpades, dels af henne sjelf och dels af pigorna på hennes befallning till honom, låtit nattetid bortföra åtskilliga möbler och sängkläder, och dessutom i åtskilliga handelsbodar borgat varor utan mannens tillåtelse, men, på ordförandens fråga, om hans :mening vore att tilltala sin hustru för bodrägt, svarade han, att det ville han icke göra, utan blott anföra dessa omständigheter såsom bidragande till upplysning om orsakerna till oviljan parterna emellan. Fru Sjöberg, som synes vara redan framskriden till åldern, och hvilkens yttre menniska visst icke tyckes kunna reta någon ynglings känslor, förde sig inför domstolen med en öfverdrifven säkerhet. Hon log och drog på munnen icke sällan, under det stämningen upplästes, och när bon under förhandlingen yttrade sig, skedde det under gester och ton som ingåfvo åhörarne den tanken, att hon icke rätt uppfattade betydelsen af de förbrytelser, hvarföre hon var tilltalad, och icke eller så noga tänkte på att hon nu stod inför en domstol och inför allmänheten. Angående osämjan, nekade hon icke till att en sådan egt rum makarne emellan, men hon påstod att mannens svåra uppförande mot henne dertill gifvit anledning. Hennes ålder trodde hon böra fritaga henne från hvarje misstanke att hafva stått i någon klandervärd beröring med sekter Jonsson, hvilken hon lärt sig på det innerligaste högakta, och hvilken hon ansåg sig skyldig den största tacksamhet för hans bemödanden vid deras sons uppfostran. Hvad beträffade matvaror, som hon erkände sig hafva dels sjelf burit till Jonsson, dels låtit pigorna transportera till honom på tider, då hon trodde sig kunna göra det utan att blifva upptäckt af mannen, så förklarade hon att sedan informatorn blifvit af hennes man skiljd från befattningen med barnens uppfostran och aflägsnad från huset, så bade hon, som ansåg barnen hafva nytta af att handledas af en så skicklig och förträfflig man som Jonsson, utan att derom underrätta sin man, ty hon visste att han skulle sätta sig deremot, låtit barnen besöka Jonsson för att undervisas, och då han sålunda hade besvär med deras barn, så ansåg hon det rätt att föra de ifrågavarande förnödenheterna till honom dels för hans och dels för barnens behof. Möblerna påstod hon, att mannen tillåtit henne låna sekteren, men han nekade att så var förhållandet och nämnde en nattkommod såsom den enda effekt han på förhand haft kännedom om att hon bortlemnat, och denna kommod hade han icke eller uppgifvit såsom olofligen bortförd ur huset. Frun nekade att möblera blifvit transporterade till Jonsson nattetid, det hade skett en afton och det borde han minnas, ty hon påminde honom om att vid samma tid hade utbrustit en eldsvåda. Mycket riktigt, inföll han, det var sent en qväll, då det var mörkt, och jag var frånvarande vid eldsvådany. Angående det hon tagit på räkning i bodarne anförde hon att hon aldrig borgat annorstädes än der hennes man höll räkning och att, då hon hos Folkers, der egentligen öfverflödsvaror såldes, köpt någonting, så hade hon alltid på förhand erhållit mannens tillåtelse dertill. Viktualievaror och sådant som erfordrats till hushållet hade hon deremot alltid låtit hemta utan att derom tillsäga honom. Hr Sjöberg medhade åtta vittnen. Mot tvenne af dem anmärkte hustrun jäf; såsom mot stadens sprutgesäll Brolin det, att han varit så länge hos Sjöbergs, att han till och med varit der längre än hon, men då ordföranden föreställde henne att ju längre han kände dem, desto bättre skulle han vara i tillfälle att upplysa om deras inbördes förhållanden, och derjemte det sades henne, att sådana omständigbeter, som hon nu vidrört, icke kunde vara laga jäf, så återtog hon sitt jäfspåstående. Sedan alla åtta vittnena fått aflägga vittnesed och blifvit varnade för mened, hördes först: Mamsell Elisabeth Forslund, som med åtskilliga mellantider, under hvilka hon vistats annorstädes, varit i makarne Sjöbergs hus flera år. Hr Sjöberg bade till rätten inlemnat en skrift, hvari han anhållit att till vittnenas besvarande skulle framställas i skriften uppgifne frågor, såsom om hustrun med) köld, hån och bitterhet bemött honom? Härtill svarade vittnet ja! men tillade att äfven han varit häftig, ehuru vittnet ansåg detta hafva varit en följd deraf, att frun retat honom. På ordförandens fråga, på hvad sätt hon retat honom, svarade vittnet att det skett derigenom, att bon alltid satt sig emot hans önskningar, samt uppfört sig bittert och i allmänhet ovärdigt mot honom. Den skriftliga frågan, om frun sökt förringa mannens anseende hos tjenstfolket, besvarades äfven med ja, och tillades, att hon i allt sökt illa framställa hans karakter inför tjenarne. Frågan, om hon tilltalat honom med skymfo d, bejakades äfven, men med tillägg, att vittnet tyckte den saken just kunde hafva varit lika illa från båda sidorna. Frågan, om hustrun uppmanat alla i huset att icke visa någon uppmärksamhet mot husbonden, kunde vittnet icke bestämdt bejaka, men att till sägningar från frun i den meningen icke fattats, ! tycktes vittnet vilja uttrycka. Om frun befallt tjenarne att undanhålla mannen mat kunde vittnet icke upplysa. Frågan om frun yttrat att det vore väl om mannen ville efhända sig lifvet, bejakades af vittnet. Tilll svar å frågan om ej ett ömmare otillbörligt förbållande egt rum emellan frun och informatorn afgaf mamsell Forslund en berättelse som väckte alla närvarandes ovilja mot en qvinna som så långt kanls glömma sina pligter som maka, moder och husmo-! der, att hon snart sagt inför hvem det ville se, utoms inför mannen, visade sina sympathier för den som skulle vara hennes barns ledare. Frun hade bland annat ofta yttrat av hon höll ofantligt mycket af kongl. sekter Jonsson och hon hade burit hans ring under det han begagnat hennes. Frågan om fru Sjöberg vanvärdat barnen be-l varade mamsell Forslund sålunda. att hon ansåel.