Aftonbladet – 21 juli 1849, sida 2

Minns du ej mer hvad vi talade om, då vi sist sågo hvarandra? Hvarifrån komma dessa tårar, och denna blekhet? återtog han efter en stund, då det förfärade uttrycket i åhörarinnans ansigte snarare ökades än försvann. Gör jag dig så ondt med min blotta åsyn? Skall jag gå, utan att hafva fått ett ord till välkommen efter en så lång skilsmässa ? Jal — jah — suckade den arma qvinnan, öfverväldig af sin rörelse. Gå! — gå ifrån mig, herr grefven, tillade hon häftigt. Jag är en hederlig mans hustru, jag — Jag, — — Jag vet det, afbröt grefven, i det han med en teatralisk värdighet drog sig några steg tillbaka och betraktade henne med väl spelad resignation. Du flydde mig, du öfvergaf mig, utan farväl, för att söka lyckan hos en annan. Ar du då lycklig nu? Maria, säg! Ja, det vet Gud att jag är! svarade hon med handen på sitt oroliga hjerta, -oAck, herr grefve! Låt mig förblifva i detta lugn; lemna mig i fred med min enfaldiga lycka. Fresta ej åter den stackars Maria.x . ,Stackars barn! Hvad tror du jag vill dig för illa. Jag, som ej kunnat finna någon lycka skild från dig, ville endast se dig, höra att du var så der lycklig! Får ej en barndomsvän besöka dig i ditt nya hem? Jo — jo — men min man är borta och, — — . H Och ditt rykte skulle lida deraf, vill du kanske säga Grefven log. Ack, ni lyckliga menniskor! Ni ha intet rykte; ni bindas ej af verldens vanliga fördomaår., Men vi bindas dess mera af vårt samyete, her grefven, svarade Maria med tillkämpadt mod. Du skall ingenting ha att knota öfver och menniskorna skola ingenting tro och ingenting sägan, och åter närmade han sig och satte sig