Aftonbladet – 21 juli 1849, sida 1

Olof kastade en lugn och pröfvande blick på Maria, och den växlande färgen på hennes kinder jagade en liflig rodnad äfven på hans. Han gick fram till henne och räckte henne sin hand, i det han godt och trofast såg henne i ögonen. Hvad säger du Maria om fars tal? Vill du bli min hustru i kärlek och tro? Har ditt hjerta ingenting emot att älska mig högre än någon annan ? I stället för svar slog hon armarna om hans hals och dolde gråtande sitt ansigte vid hans bröst. Då skola vi inte gråta, sade Olof gladt, då skola vi vara glada, innerligt glada; men, hviskade han med ett allvar som gränsade till stränghet, min endast, min i själ och hjerta skall du vara och förblifva, annars är det inte lönt. Hon såg upp på honom med en blick, som bad om glömska och lofvade så mycket, så mycket, och dermed var trolofningen afgjord. En månad derefter var Maria redan Olofs hustrun och allt var ljus och glädje i deras bo. Med innerlig, nästan barnslig glädje, visade han henne alla de små lyxartiklar och beqvämligheter, som han i tanken på denna sälla tid hade anskaffat. Hur granna voro ej de bjerta väggarna, på hvilka han uttömt hela sin fantasi för att få dem rätt vackra. Hur mångfaldiga och väl uttänkta voro ej dessa små och stora hyllor, skåp och kistor i prunkande färger. Och Maria hade verkligen nog glömt den lyx och prakt hon sett den tid hon tjenade på slottet, för att bli öfverraskad och förtjust. Många år af sällhet gingo hastigt förbi. Hur glad och blomstrande stod ej Maria i dörren af sitt hem och spanade, då aftonen kom, efter Olof som alltid gaf sin ankomst tillkänna senom en glad sång. Hur trefligt och putsadt