Aftonbladet – 21 juli 1849, sida 1

samt farit fram på den välmenande Catharinas ljusa ansigte. . Blott Maria var annorlunda. Hemmets luft bade helande och välgörande inverkat på hennes sinne. Hon hade funnit hur mycken tacksamhet hon var skyldig Olof, för det han så bjertligt och beslutsamt räddat henne undan så många bittra sorger: men voro då dessa sorger nu alldeles borta? Ja! Marias veka och barnsligt svaga hjerta hängde ej länge qvar vid den, som hon var nödsakad att undfly. Småningom började rosorna på hennes kinder och de glada sångerna på hennes läppar att återkomma. Tanken på Olof under den första långa tiden af hans bortovaro och de dagliga bevisen på hans kärlek och skonsamhet. då han wvar närvarande, en kärlek som han sjelf skenbarligen gillade och undertryckte och som han aldrig mera talade om — allt detta verkade på Maria och gjorde honom återigen kär för hennes hjerta. Redan länge hade han bebot det vackra lorpet, som i hans tankar fordom var skådeplatsen för hans framtida planer och hans hjerjas glada drömmar. Han hade planterat så vackert med träd och blommor deromkring och putsat och målat både utan och innan, men intet enda ord bevisade att han ämnade införa Maria der. Om ban ej var så liflig som fordom, så bodde dock samma vänliga lugn i aela hans väsende, och de små sysselsättninsar, hvarmed han var så angelägen att upptaga sina lediga stunder, förklarade tydligt att han sökte frid med sig sjelf oeh andra. Han hade köpt sig en fiol, som visst icke var af den yppersta sorten — det var ingen Cremonesare — men Anders tyckte att dess toner voro sanska behagliga och fann ett stort nöje i att ;enom dem gifva luft åt sina fantasier. Han rade ej hört någon bättre musik och var be