Aftonbladet – 19 juli 1849, sida 1

dig hvarför jag egentligen är här. Det är visst inte något roligt, men man får taga den onda dagen med den goda. Jag föresatte mig ju att vara hurtig och glader ändå och så börjar jag med att narra dig att gråta, och det kostar mig sjelf en tår. Ser du det är på det sättet att jag är kommenderad till Malmö. Det hade kommit order derom i går, och i dag då jag var i ett ärende hos nämndeman, sade han mig det. Hvem vet hur länge jag då kommer att vara borta och om jag då vi åter råkas är dig lika kär som nu,. Det samma kunde ju också jag säga dåx. Åh ja, nog kunde du säga det, men Gud vet om du kunde tänka det också. Man kan visst aldrig säga något som ligger i framtiden, men nog .ror jag att jag kan vara säker på mig i det fallet. Men herre Gud! nu är (iden redan förliden som jag hade att räkna på: Hör! nu slår klockan fyra och jag är tvungen att råka korporalen som ville tala vid mig. Den mesta tiden har gått med att vänta på dig, men du visste ej hvarom frågan var. Ack! Maria att vi nu skola skiljas åts Det syntes i Marias drag liksom en lättnad, något som åtminstone var långt skildt ifrån den rörande och lifliga sorgsenhet som afmålade sig på hennes fästmans ansigte. Han kämpade under tystnad med de frambrytande tårarna. Farväl med dig Maria, glöm mig ej! sade han derpå i det han hastigt och beslutsamt reste sig upp. Han kastade ännu en kärleksfull blick på hennes ljusa och intagande gestalt och skyndage defpå bort.