Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

EEE RARE TT derad krage och sidenförkläde. Hon hade från en enkel torparflicka blifvit ett af dessa mel lanting, tlll hälften qvar i sina gamia förhållanden, till hälften invigd i deras, som hon dagligen såg omkring sig; till hälften tjenare, till hälften förtrogen, som man ständigt låter blicka in i de hemlighetsfullaste vrår af sitt hemlif och dock ständigt hänvisar till ett oöfverstigligt afstånd. Denna sirliga och säkra hållning, dessa vårdade lockar, detta fina och tvungna leende, hur långt var det ej ifrån den fordna liila Maria, som blyg och yr gömde sitt rodnande och frodiga ansigte i moderns knä? Men svårt var att säga, om hon vunnit eller förlorat på den förändring hon undergått, ty man kunde ej se en mera ljuf och varm blick, en mera välformad och sammetslen kind eller friskare läppar än hennes; och man glömde dervid den förtjusande naturfriskheten hos barnet. Olof mönstrade henne med tjusta och lyckliga blickar. Ack, Marial sade han, i det han drog henne ned bredvid sig på en gräsbänk; hur vacker jag tycker att du är! Hur innerligt kär håller jag dig ej just i denna stund, då jag kommit för att säga dig farväll, Maria svarade intet. Ilon Iog blott med sänkta ögon, ett underligt, blekt leende, som tydde på föga intresse i talarens känslor och ord — dessa ord, som lade så mycken sorgsen eld i hans ögon, en sådan liflig rörelse i hela hans väsende. ,Jag har gått här så länge och väntat, återtog han i en varm oah förebrående ton. Jag mötte Felix och bad honom. säga till min fästmö, att jag var henne bär till mötes för en vigtig sak. Denna sak är en skilsmessa och du frågar dock ej ett ord derom. (Forts. följer.)