Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 1

sta längtan man gifvit honom tid att rätt upp fatta, den första nyfikenhet, som ej blifvit till fredsställd i samma ögonblick den vaknat. Hai längtade ut i denna verld, som faderns bittr: saknad målat så förledande, och i denna läng tan fanns intet rum för den kärleksfulla mor som lefde endast i och för honom. Under det de så försjunkit i samma dröm rullade vagnen sakta uppför backen vid skog. vaktartorpet. För att slippa sina sorgsna tankar fästade grefvinnan sina ögon på den lilla röda stugan och både hennes och sonens uppmärksamhet fängslades på samma gång af Marias behagliga gestalt, som stod lutad öfver några trädkäril, dem hon höll på att skura. Hon såg upp och neg för det granna herrskapet med detta friska och soliga leende, som illhör naturens barn. nÅck! se der, sade Ernst lifligt. Hvad len der flickan är vacker. Jag har ofta sett renne i kyrkan och fattat ett verkligt intresse ör henne. Jag tycker det är synd att hon skall dväljas så här i armod och försakelse. Jag skulle riktigt vilja göra något för henne.n För det hon är vacker? frågade modren i ält förebrående ton. Se nu, min Ernst, hur rättvis du är. I anledning af ett företräde, om är en lycka i sig själf, beklagar du henne ch vill göra henne ännu lyckligare. Ja! är det inte alltid en välmening i denna anke, den må träffa en ful eller en vacker. jag finner detta stackars folk, som försjunkit arbete och näringsomsorger så ytterst heklasansvärdt, att jag ryser vid en blick in i deas förhållanden. Du sger med hjertat, svarade modern rörd, och skapar olyckor, der de kanske alldeles cke finnas. Jag försäkrar dig att jag sett ganka många sådana menniskor, som vart så beitna med sin lott, att de visst ej velat byta