Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 1

Ett sådant uppfostringssätt danar vanligen känsliga och mjeltsjuka svärmare, men Ernsts natur var ej sådan att den emottog dylika intryck. Det var ej den jord, som kunde komma dem att slå rot eller utvecklas. Om inom honom fanns fröet till något slags styrka, så var det öfvermodets och egenkärlekens, till någon svaghet så var det trötthetens på och missnöjet med allt, genom öfvermåttet af allt. Han förstod ej moderns ord annat än som en rättvis klagan öfver den tråkiga fadrens nycker. Han hade nästan tröttnat på hennes smekningar liksom på hennes tårar, hvilka aldrig trängde till hans hjerta, annat än för att göra honom otålig. Han var redan af naturen en fullkomligt tillhårdnad hvardagsmenniska, ett blekt och trankilt ingenting, en nära fullindad kopia af sin far, sådan han nu var. Så stod Adele ännu mera ensam än hon kunde ana, och kanske ingen var henne så nära, begrep henne så väl, som gamla David och den förbisedde herr Lindgren, hvilka båda aldrig vågade visa sitt intresse för den arma unga jvinnan annat än genom dessa små hvardagsjenster, denna tysta uppmärksamhet, som man nästan alltid förbiser under det man mottager lem. Så inföll den tidpunkt, som hon aldrig rätt vågat att tänka på, denna stund då hennes son kulle skiljas ifrån henne och lefva i en verld, varom hon blott hade ett dunkelt begrepp. Det var dagen efter hans första nattvardsgång, lå de båda begagnat grefvens middagssömn för tt åka ut, som hon vid sin sons sida, försjuncen i betraktande af hans kära drag, rätt djupt vängaf sig åt den smärta som hon ej längre unde undfly. Hur olika gestalt hade ej denna samma tanke om nu sysselsatt mor och son. I moderns jerta var den full af oro, sorg och den varnaste ömhet. I sonens var det blott den för