Aftonbladet – 17 juli 1849, sida 2

konstitutionsvidriga syften, likväl är för folkfribeten vida mer betryggande än det så i högsta måtto insidiösa kongl. förslaget, som är till den grad tillkrångladt, att man svårligen kan fatta, huru män med bufvud och hjerta vilja bära det på sina armar. Vi ega åtminstone nu ett dyrbart palladium i tryckfriheten, som fruktansvärdt skulle komma i en rätt vådlig ställning, i händelse besagde förslag skulle blifva grundlag. Må de noga betänka denna sanning — jag vill icke säga desse byråkrater, desse bjeltar för vår suprematies ofta obeslutamma och skiftande politiska troslära, men desse borgare, desse börsaristokrater, som visat sig benägne att, utan omsorg för fäderneslandets högre intressen, understödja det kongl. förslaget, blott för att skydda sig sjelfva mot dagens inbillade vådor. Görom för öfrigt rättvisa åt svenska byråkratien! Utan tvifvel eger den inom sig många kapaciteter, många utmärktheter med högsta sakkännedom, ja, ifven med sann och ädel patriotism, men på den politiska vädjobanan sakna de all uppmuntran, de hållas derifrån af statsstyrelsen, som i nationens stora lifsfråga nödgar dem till en dödande overksamhet. Af sådan anledning är det blott undantagsvis, som reformföreningarne räkna embetsoch tjenstemän i sina leder och finna dem stridande med sig under samma bantr, men tröstom oss, den stora reformfrågan går i alla fall framåt, om cj med snabba, dock med säkra steg! Grundsatsen af hvarje oförvitlighets lika politiska rätt är allt för oomkullstötlig, för att löpa någon egentlig fara af mängdens skenbara likgiltighet — ett missförhållande som, under våra närvarande sambhällsinstitutioner, är oundvikligt, så länge nemligen Styrelsen så vill hafva det! Under sådane omständigheter torde emedlertid styrelsens samtelige målsmän få hålla till godo dermed, att några få medborgare — bäst de kunna och förmå — uttrycka den stora allmänhetens mening; ty som sådan måste nödvändigt den opinion betraktas, som vid offentliga reformmöten nära nog enhälligt uttalas, — vore än desse möten jemförelsevis fåtaligt bevistade. Och när en sålunda framkallad opinion icke kan, på publicitetens fält, bekämpas med andra skäl, än de utnötta sofismer, hvarmed den ministeriella pressen undfägnar sin läsande publik, — då har denne opinion ovedersägligen slagit så mycken rot i allmänna tänkesättet, att den bör kunna se framtiden an med ljusa blickar. Derefter uvpplästes deputerades af trycket utgifna berätlelse om Besluten vid allmänna Reformmötet i Örebro år 1849,, hvilka beslut refoermföreningen till alla delar biföll utan någon diskussion. Hr häradshöfdingen Lönnerberg uttalade derefter föreningens och reformsakens stora förbindelse hos hr brukspatronen, för det han, oaktadt kända stora hinder af enskild natur, hade åtagit sig föreningens uppdrag såsom deputerad i Örebro. Härtill svarade hr ordföranden bland annat: Å min sida känner jag mig på det högsta tacksam för den delaktighet i Örebromötet som varit mig beskärd. Jag har der fått göra värderika bekanrtskaper med många aktade män från rikets spridda orter; jag har der funnit ett lefvande medborgerlig anda, ett sällspordt fosterländskt nit, en prisvärd humanitet, — med ett ord, en parlamentariskt skick, som onekligen kunde tjena mången annan rådplägande församling till föresyn. I kär hugkomst behåller jag städse detta interessanta möte, som utan andra anspråk än dem, som medvetenheten af afsigternes renhet ingifver, genom sin vackra hållning, sin oafhängighet af all hänförelse och sin efterdömliga enhällighet lyckats gifva ett icke oväsentligt bidrag till den stora reformfrågans lösning. Vidare afgjordes ett par frågor i anledning af Örebrodeputerandernes berättelse, nemligen om insamlandet af penningar till reformfrågans befrämjande och om sätten att utsträcka föreningens verksamhet äfven åt landsbygderne. ES REUERE