Penne Hur lätt flögo ej hans tankar öfver de långa dagar af smärta, som för henne följde på denna aftonstund. Han ansåg sig hafva gjort nog, då han lättsinnigt kastat åt henne en tröst, som skulle bringa henne ännu större sorger, sorger som en gång skulle skingra alla illusioner utan barmhertighet, utan hopp. Denna tröst bestod i en hänvisning på framtiden; en framtid, från hvilken, enligt hennes tro, endast ett år skiljde dem, men hvilken han beslutat aldrig skulle komma. Då han nu satte foten inom sin egen boning, hade han längesedan glömt det bref han skickade henne till farväl; glömt de varma löften, som han, af gammal vana, lagt deri, och den för honom obetydliga, men i hennes ögon högtidliga öfverenskommelsen om återseende, hvilken han gifvit ännu mera vigt genom att uppgifva dag och ställe derför. Väl har jag sagt — tänkte han då han afsände detta bref — att jag med kärlek och oro skall vänta henne i dag ett år till, i mitt och hennes hem; men hvar skall hon söka detta hem? Hon skall söka det fåfängt — om hon äfven då, hvilket är otroligt, älskar mig nog ännu för att söka mig alls. Så tröstade han sig helt lamt; men nu, då ödet ville att ban verkligen, fast under andra förhållanden, just denna dag skulle återvända till detta hem, och han hörde att också hon hållit det ömsesidiga löftet, då först stod hans ndumhet och tanklöshet klart för honom, och han både förvånades och förskräcktes deröfver. Dock, der stod ju hans unga hustru och representerade det närvarande; och det förflutna sjönk åter i glömska som förut. Minnets ögonblick var förbi. Det skulle varit det för alltid, om föremålet derför ej återväckt det, så att det aldrig skulle utplånas, då hon brände in det i hans egna anletsdrag, det enda sättet att göra detta minne varaktigt, på samma gång hon förvandlade det till ett lågande oförsonligt bat, en oupphörlig förbannelse. (Forts. följer.)