on ersättning för hvad han förlorat, irrade hans tankar ännu beständigt qvar i den verld han lemnat, eller som lemnat honom, och minnet och saknaden deraf stegrade oupphörligt denna bitterhet. Han hade lagt all sin sällhet i dessa ytliga och förgängliga småsaker, som följa med tidens ström och egde efter deras förlust intet till tröst; ty han hade lärt sig att, efter verldens sed, förakta och anse som lumpet det verkliga värde, som består, och att endast värdera det lumpna, som förgås. Han hade för mycket älskat sig sjelf, att kunna ersätta denna kärlek med kärleken till hustru och son, och kände för dem endast denna aggande afund, som låga sinnen känna vid anblicken af det, som de sakna. Då han hörde Davids berättelse om den bleka damens besök och höll det skärp i sin hand, som blott några timmar förut omslutit henne, som han älskat och bedragit, så vaknade väl en gnista kärlek, född af fordna minnen, i hans förnötta hjerta; men denna gnista var ej starkare, än att bemödandet att dölja för tjenaren sin rörelse och öfverraskning kunde förjaga den — dessa minnen, som slumrat så länge, som på den knappa tiden af ett år hunnit dö och jordas, halkade så lätt öfver hans samvete och genom hans hjerta, att de ej hunno lemna några spår. I ett ögonblick hade de på tankens duk målat det förflutnas både leende och mörka bilder, för att, då ögonblicket förgått, efterträdas och ersättas af det närvarandes. Men, under det de varade, sade honom en underbar aning, hur mycket han varit älskad: Han såg åter framför sig så klart och tydligt detta lilla poetiska hem (hvilket Felix beskrifvit för den som bebott det), sådant det var den sista gången han besökte det. Han såg henne, hur hoppfull, hur trygg i förtroendet till hans kärlek, hon nickade åt honom då han gick — honom som inom sig beslutat att denna afskedskyss skulle bli den sista — och dock kunde le med samma lugna ömhet som förr.